i kelt som möjligt; vivoro så fattiga, men ack, så lyckliga! Vi hade ej varit gifta många dagar då jag I underrättades att ett ting skulle hållas i en Iprovinsstad på omkring tjugo mils afstånd. I Det var nödvändigt för mig att resa dit och söka aft bli använd; men hur skulle det gå till? Jag bade uttömt alla mina tillgångar för den lilla bosättningen, och hårdt var det dessutom att behöfva skiljas vid sin hustru Iså straxt efter brölloppet. Likväl insågo vi att det måste ske. Penningar måste anskaffas, om vi ej ville hafva hungern fill gäst i vårt nya hem. Jag lånade mig således en häst, länade äfven litet penningar och begaf mig å väg, medan min hustru stod qvar i porten och hviftade med handen ett vänligt farväl. Hennes sista blick var så ljuf och strålarde, att den gick mig direkte fill hjertat. Jag kände mig kunna gå genom eld och vatten för henne. Jag ankom till staden en kall Oktoberafton. Värdshuset var öfverfullt, ty tinget öppnades följande deg. Jag kände ingen och grubblade på huru jag, en främling och ännu så ung, skulle kunna hoppas göra mig bemärkt eller blifva använd bland en sådan mängd menniskor. I källarsalen trängdes en massa af sysslolösa landtmän, som vid dylika tillfällen allid samlas. Der dracks ansenligt, bulirades oerhördt och grälades något. Just som jag steg in i rummet, såg jag en grof, tjurhufvad karl slå till en gammal man. Han gick sedan med svigtande steg mot dörren och knuffade till mig i förbigående. Jag slog honom genast till golfvet och sparkade ut honom på gatan. Det var den bästa presentation och rekommendation jag kunnat förskaffa mig. Inom ett ögonblick skakades jag vid hand af väl ett dussin grofva råbarkade näfvar, emottog inbjudnin