jag en dag fick ett bref från min far, gom fått höra talas om mig och mina företag. Han gillade mitt sednare handlingssätt, men rådde mig att lägga en grund af allmänna kunskaper för mina lagstudier och erbjöd sig att bekosta utgifterna, om jag ville bege mig till något universitet. Jag hade nog insett bristen i min uppfostran, och detta gjorde mig villrådig. Det stred något emot den oberoende bana jag så stolt eller rättare så exenkärt sjelf utstakat för mig, men deremot skulle det sätta mig i stånd att med mera fram gång ingå på embetsmannabanan. Jag talade om saken med min lilla älskliga fästmö. Hon gick genast öfver på min fars sida och talade så oegennyttigt och dock så ömt att jag om möjligt älskade henne ännu mera än förut. Fhuru motsträfvigt, beslöt jag således att vistas ett par år vid något universitet, fastän vår förening häraf måste uppskjutas. Knappast hade jag fattat detta beslut förr än hennes mor sjuknade och dog, lemnande henne utan beskydd i verlden. Detta förändrade åter mina planer. Jag. uppgafalltanke på universitetet, öfvertygade mig sjelf att jag genom flit och ihärdighet skulle kunna ersätta bristerna i min uppfostran och beslöt att blott med all ifver söka arbeta mig framåt : i det yrke jag valt. Samma höst tog jag mina sista examina, och en månad derefter gifte vi oss. Vivoro ett ingt par; hon ej stort mer än sexton år, jag ej i fullt tjugo, och båda möstan utan en dollars! förmögenhet. Vår lilla bosättning skedde ock fullkomligt i enlighet med våra omständigheter: ett litet timmerhus med två små rum, en säng, ett bord, ett halft dussin stolar, ett balft dussin knifvar och gafflar, ett halft dussin skedar, (allting var balfdussin), litet simpelt porslin och glas, allt så smått och en