Aftonbladet – 17 oktober 1855, sida 2

ett slags lefnadssätt, och jag bade ingen oerfarenhet af något annat, men jag bade en vidsträcktare tankekrets. Då jag var ensam ute och jagade, kunde jag glömma hela jagten och sitta timtals stilla på en trädstam med bössan i hand, fördjupad i tankar och i strid med mig sjelf — Skall jag följa med Jemmy Kiel och hams kamrater, eiler skall jag stamna här? S:aanar jag här, återstår svart ingenting mer att jaga. Men skall jag förblifva en jägare i hela mitt Jif? Finns det ingenting inom mig som kan duga till något bättre än att dag efter dag gå med bössan på axela och lura på hjortar, björgrar och andra osjäliga djur? Min egenkärlek svarade jo, och ag erimrade mig mitt pojkaktiga skryt då jag sagt till min syster, att jag aldrig skulle återvända hem utan att vara kongressledamot för Keatucky; men var detta rätta sättet att bereda sig till ett dylikt embete? tskilliga planer korsade sig i mitt hufvud , men de öfvergåfvos alla nästan lika qvickt som de uppkommit. Andtligen fattade jag det beslutet att bli lagkar!. Det är väl samnt, jag visste ingenting — kunde ingenting. Jag hade lemnmat skolan innan jag börjat lära mig regula di tri — men strurt i deto, sade jag beslutsamt för mig sjelf; jag har en hisklig ihärdighet bara jag en gång öresalt mig ett mål; och om em karl med blott vanlig förmåga kätter till att arbeta rikigt af själ och hjerta och håller ut dermed, så kan han lyckas nästan med allt.s Med denna maxim, hvilken allt sedermera varit mitt valspråk genom lifvet, stärkte jag mitt beslut att örsöka mig såsom lagkarl. Men hur skulle ag till en början bära mig åt? Jag måste öfrergifva detta skogslif och begifva mig till ågon stad, der jag kunde börja mina studier ch ölvervara några föreläsningar. Men till letta fordrades peningar. Jag undersökte till