Aftonbladet – 17 oktober 1855, sida 2

vandlade allt hvad jag för öfrigt egde i reda penningar och fann att jag jemte återstoden af min fars börs egde en summa af nära fyrahundra doliars — ett litet kapital med hvilket jag föresatte mig att hushålla på det sparsammaste. Det var svårt att skiljas vid gamle Miller, som varit likt en far för mig, och det kostade mig äfven en strid att öfverge det fria, oberoende skogslif jag hittills fört; men jag hade stakat ut min bana, och har aldrig varit fallen för att tveka eller vända om. Jag gick till fots till Bardstown, tog den bostad jag föranstaltat om i besittning, läste in mig och började arbeta af alla krafter. Men hvilket arbete hade jag icke framför mig! Jag hade allt att lära, icka sllenagt lagkunskapen, utan sjelfva de första elementerna till all kunskap. Jag läste och läste i sexton timmar af dygnets tjugofyra, men ju mer Jag löste dess klarare varseblef jag min egen okunnighet och göt många bittra tårar öfver mina brister. Det tycktes mig som om kunskapernas vildmarker vidgats och blifvit allt mera förvillande, ju längre jag fördjupade mig deri. Hvarje höjd jag uppnått uppenbarade blott nya regioner att genomströfva och uppfyllde mig nästan med förtviflan. Jag blef trumpen, tyst och osällskaplig, men fortfor att ihärdigt och oupphörligt studera, Den enda person jag någonsin tilltalade var den hedersmannen i hvars hus jag bodde. Han var hederlig och välmenande, men komplett okunnig, och skulle, tror jag, tyckt mycket mera om mig, om jag ej varit så flitig vid boken. Han ansåg alla böcker vara fulla af lögner och dikter och kunde sällan slå upp någon utan att finna någonting som väckte hans spleen. Ingenting kunde försätta honom så i vredesmod som om man ville öfvertyga honom att jorden för hvarje dygn vändt s.