Aftonbladet – 17 oktober 1855, sida 2

siga, frodiga och groflemnade töser; och den hvita klädningen sedan! — den var rent af bländande! Aldrig har en fattig gosse blifvit mera öfverraskad och plötsligen förvirrad. Mitt hjerta längtade att lära känna henne; men huru skulle jag kunna tilltala henne? Jag hade blifvit förvildad af skogslifvet och kände ej till några af sällskapslifvets vanor. Hade det varit Peggy Pughe eller Sally Pigmar, eller någon af de andra skogsskönheterna jag sett hos Bob Marley, skulle jag nalkats henne utan fruktan; ja, hade hon än varit så fager som Schultzens döttrar med spegelsmyckena, skulle jag ej tvekat; men den der hvita klädningen, de der bruna lockarne, de blå ögonen och den smärta växten tycktes helt och hållet betaga mig allt mod, på samma gång de rent af förtrollade mig. Jag vet ej hur jag kom på den tanken, men det töll mig på en gång in att jag skulle vilja kyssa henne. Det skulle fordras en lång bekantskap för att kunna bedja om en dylik ynnest, men jag skulle ju helt simpelt kunna stjäla den. Ingen kände mig här. Jag kunde ju bara stiga in, taga mig en kyss, kasta mig upp på hästen och rida min väg. Hon kunde ej hafva något ondt deraf, och denna kyss — ack, jag skulle dö om jag ej finge den! Jag lemnade tankarne ingen tid att svalna, itan trädde in i huset och steg sakta in i ummet, . Hon satt med ryggen mot dörren och såg ut genom fönstret, utan att höra det ag närmade mig. Jag lade handen på hennes tol, och som hon vände sig om och såg upp tal jag en kyss, ljufvare än någon som änmm blifvit stulen! från envacker flicka, och örsvann i samma ögonblick, Nästa minut att jag till häst och gallopperade hemåt, med inderna purprade och hjertat klappande af örtjusning. Vid min hemkomst sålde jag hästen, för