Aftonbladet – 16 oktober 1855, sida 3

het. Valmågar ochoberoendet var berta; och det äterstod endast att begynna på nyräknirg. Jagskyn: dade till-de.handelsbus som funnos på Otaheiti för åt: otbjuda mina vexlar, men ibgen villö ga en ceni på doNarn. ! Jag försökte derefter att få afyttra en ring med nägra dyrbara stenar. Men förgafves: jag kunde icke skljä dem uader 300 dollars, öch drottning Pomare, för hvilken jag hade det äran att egenhändigt få presentera densamma, tyckte detta vara för högt pris för så liten vara, och bjöd mig 100 dollars. Det återstod sälunda intet annat än att åter gå ombord; och efter fyra dagars vistande här lyftades åfer ankar för att fortsätta resan till Kalifornien. Vi hade ieke länge varit ute, itnan vi ängo råkade ut för stiltje och lägo nästan på samma fläck i nära tre veckor. Åtskilliga af. passagerarne hade föredragit att stanna på Oiaheiti, för att söka annan lägenhet; för de återstående, som nödgades skiftevis arbeta dag och patt vid pumparne dä fartyget var ansenligt läck, tillkännagafs att icke tillräcklig proviant fanns för att föra oss till S. Fransisco; men om vi ville underskrifva ett papper, som käptenen företedde och som innehöll en afsägelse af alla ersättningsanspräk emot honom, skulle ban sätta oss i land uti Honolulu. Han lyckades också skrämma största delen af passagerarne att underteckna denna skrift. Jag och fem andra, som ieke underskrefvo, hotades att bli kastade öfver bord; men jag lät icke skrämma mig, då jag visste att vi voro i närheten af Sandwichsöarne, der lag och ordning herrska och der hvarje våldsverkare kan vänta en sträng och allvarlig räfst. Men kaptenen vågade fördenrskull icke gå till Honolulu, utan anlöpte endast en af de yttersta öarne, som hette Niiban. Den hade ett ringa antal inbyggare, hvilka hade obetydlig kommunikation med de andra öarne. Här lemnade åter tolf passagerare fartyget, för att söka i små kanoter fortskaffa sig från den ena ön till den andra och sålunda komma till Honolulu. Kaptenen ville att vi alla skulle efgå, men som utsigterna att skaffa sig fram i denna vidlyfiiga ögrupp icke voro mycket lofvande, bestormade vi honom med böner och befallviogar att gå till Hooolula, Han låg emellertid utanför den föruträmnda kala öklippan i tre hela dagar, men då han såg att icke flera vi!le läta landsätta sig der, beredde han sig att resa härifrån. Invånsrne på denna övoro fu lare än på Otaheiti, men starkare byggda. De knöto mycket vackra mattor af ett gult gräs. Deras födo ämnen inom djurriket voro fisk, sjöfogel, svin och höns; inom växtriket sötpotates, käl, vattenmeloner och rödlök. Hästar funnos på ön, men inga fäkreatur; hundärne voro små, raggiga och fula. Husen voro väl sammanflätade af grenar och gräs, men den enda möbel som fanns uti dem var en matta att sitta och ligga på. Vi kommo derefter till en znnan öd, som var större, högre, mera fruktbärande och trädbevuxen, Här lig i en dalfördjupniog en liten köping med en nybyggd kyrka i enropeisk stil, och här läto en mängd passagerare landsätta sig, så -tt vi endast vero omkring 20 som qvarstannade; kaptenen var mycket belåten, då han nu endast behöfde skaffa en obetydlig ävantitet lifsmedel. Nar han for i land sista gåsgen ropade han: Kommen nu med j som öpsken lefva, men stannen för all delqvar;j som ären beredda för himlen!s När han kom tillbaka var han mycket argsint och fiek tag i mig, sägande åt: han skulle lära en tysk d—1 veta hot samt menade att om jag ieke hade. varit, så hade nog-alla passagerarne gätt iland; ment nw skulle han icke gå till Honolulu, på det jag icke skulle få det nöjet att ställa honom för rätta. Jag stötte den halffulla karlen tillbaka, så att ban raglade omnikull på en bög af kabeltög, sade honom, att jag ieke vore nägon tysk, van vid förtryck och Kojorneri, samt bad konem ieke lägga händer på en friboren svensk man, numera re: ublikansk medborgare, så vida han icke ville göra bekantskap med. mina rertolvers. Af de få hvita som vero bosatta på denna ö, hörde vi att konung Kamebamsha II för fjorton dagar sedan hade aflidit och att Kamehameha IV hade uppstigit på trenen, samt att man fruktade det sonen ieke skulla bli så liberal-sem fadern bade. varit. -Misionären ech hans fru hade rest till Heneluiu. -En-hyit bade uppvigt öfver ön och upplät konupgens hus i byn till passagerarnes beqvämlighet, tills de kunde fort. sätta sin resa. Vi gåfvo ess äter ut till bafs och efter tre veckor, under hvilken tid pumparne måst flitigt brukas, ankrade vi omsider i S. Fransiseos hamn, efter en lång och ylterst besvärlig resa af fom månader, då andra fartyg göra denna passage på 40—50 dagar. Jåg bar omnämnt dessa vedervärdigheter, för att visa nödvändigheten af att då man anträder en lärigrs resa Kö sig noga underrättad bäde om fartyget och dess apten. Till SÅ. Franzisco hada från Honelulu ankommit den uppgiftsn att skeppet New Worlds förlist vid någon af de yttersta öarne i Sandviehsarkipelagen, hvarför Gordamerikanska örlogsslnpen Decator blifvit den I Juni ntskiekad för att lemna ex binånd. En afmina medpwsagerare stämde genast dagen after ankomsten fr een för rätta each fick sig utan omständigbater ett skadestånd af-200 dellara. Efter ön Bg Pn hört lärer kaptenen på andragande al andra passagerare blifvit arresterad, och dot rös att ban förlerar sitt fartyg, för att kanna tillfyllestgöra ersäissingsanspräken. L.M. T.