Aftonbladet – 15 oktober 1855, sida 3

hufvud och falla ned öfver mig, hvarföre jag höll ögonen fästade pågrenarne tilldess hufvudet började värka. Mer än en gång tyckte jag mig se vilda ögon glänsa emot mig mellan löfven, Slutligen tänkte jag dock på min supå, och vände mig om för att se om min hsifva gås var stekt. I min förskräckelse hade jag trängt mig så nära elden, att jag fört det improviserade stekspettet ända in i lågan, hvilken i mitt ställe förtärt steken. Jag hade nu ingen annan tillflykt än att anrätta den andra halfvan och taga bättre vara på den. Af denna halfva gjorde jag min aftonmåltid, utan både salt och bröd. Jag var ännu så ansatt af fruktan för Erordaren, att jag ej kunde sluta ögonea på hela natten, utan låg med blicken riktad mot träden ända fill soluppgången, då all min fruktan försvann med mörkret; när jag såg morgonsolen stråla fram mellan trädens lummiga grenar, log jag åt nig sjelf, som kunnat lita mig så skrämmas af ljud och skuggor. Men jag var en oerfaren skogsbo och en främling i Kentucky. Då jeg rfukosterat på återstoden af min vild, och slöckt min törst i den lilla brusande skogs trömmen, utan vidare fruktan för panterdjuren, återtog jag ji, munter sinnesstämning min vandring. Återigen såg jag björtar och hindar, men slla som vanligt springande, springande, springande. Jag försökte fåfängt skjuts dem och började frukta att det aldrig skulle lyckas mig. Jag stod förtretsd och såg efter en helbjord som ilade framåt mellan träden, då jag förvånades vid Jjudetaf en menniskoröst. (Forts.) — t — En Genustidning berättar, att. Pietro Freceia, en bekant italiensk bildhuggare, nyligen blifvit vansinnig, och att bans bror, vid underrättelsen om denna olycka, blifvit så upprörd att han i sin förtviflan kastade sig ut från eu högt fönster och deg på stället.