Aftonbladet – 13 oktober 1855, sida 3

sig sjelfva bäst de kunde. Der sprungo de fris omkring, förande ett sysslolöst odåga-lif dagen i ända, och voro säkert de lyckligaste djur i hela trakten. Nu föll det sig så, att min väg till skolan just gick öfver allmänvingen. Första gången jag såg dessa för mig okädds djur, började de skrika och skrämde mig hiskeligt. Jag öfvervann dock snart min rädsla, och då jsg fann att de företedde en viss likhet med hästen, tog min virginiska förkärlek för hela denna race öfverhänden, och jag föresatte mig stt rida in dem. Följaktligen skaffade jag mig i en kryddbod ett snör: af den bastanta sorten som brukar sitta omkring sockertoppar och gjorde deraf en slags rännsnars; sedermera tog jag med mig en af mina skolksmrater, och vi jagade åsnan ruadt omkring allmänningen, ända tills vi fingo in henne i ett gärdsgårdsbörn. Efter någon svårighet fäste vi rännsnaran kring hennes nos, och jag kastade mig upp -på henne. Hon började slå. bakut, jag slungades öfver hans -hufsud, och hon ilade bort i vildaste fart. I blinken var jag dock på beren igen, jigtade henne, fick henne fatt och steg åtsr upp. Efter åtskilliga kullerbyttor lärde jag mig snart att. sitta så fest på hennes rygg, alt det blef henve lika omöjligt sit kasta mig af som att kasta afvsitt eget skinn. Från denna tid höllos åsnorna i ständig verksamhet, ty Vi redo dem alla på lofiimmärne äfvensom helgdsgeeftermiddagarne; och som ni vet att skolpojkar, 1å de fått rig en Then pony, slårig lås gräset: gro under deras fötter, kan ni läst föreställa. er, alt våra åsnor erhöllo lika liten ro. De: blefvo susrt så sluga att de tögo till fötterna vid första skymten af en skolpojke, och vi höllo vanligtvis längre på med attjaga än att: rida dem. ; (Forts. följer.) .