Aftonbladet – 13 oktober 1855, sida 2

stänga portarne. Vanderscamp lät likväl icke häraf afvisa sig. Han fortfor att vilja förnya bekantskapen med sina gamla grannar och att presentera sisa vänner, köpmännen, i deras familjer; sver på att han var på utkik efter en hustru eeh menade sig inom kort vilja skaffa männer åt alla deras döttrar. Sålunda var han, nolens volens, mycket sällskaplig. gick och slog dank i deras bästa förmak med hatten på ena sidan af bufvudet, gatte sig på de goda fruarnes väl polerade mahognybord, och sparkade med hälarne mot deras sirligt utskurna fötter; kysste och kiappade .de unga flickorna och gaf dem, :om de sågo vresiga eller förnärmade ut, ett radband af guld eller ett gnistrande kors, för aft åter sätta dem vid godt lynwe. Ibland nöjde han sig icke förrän han fck några af de -gamla grannarnes löfte att äta middag med honom på Vildgåren. Det var ej värdt att förröka neka, ty han hade helt och hållet öfverväldet i det lilla, samfundet, och de fredliga borgrarne hade allesammans en panisk fruktan för honom. Men hvilken ångest de stilla, fredliga menniskorna utstodo i dessa skojares sällskap, som hade sin förn5jelse uti att förvåna dom med de mest öfverdrifna historier, späckade med alla möjliga utländska eder, klinga med dem och dricka dem till ur stora ölkannor; skråla dryckesvizor alldeles in i öronen på dem; och alit emellanåt aflossa pistolskott öfver aeras hufvun, eiler under bordet, och sedan skratta m midt i ansigtet och fråga hvad de tyckte om lukten af krufrök — det står ej att beskrifva. På detta sätt befann sig den lilia byn Communipaw i samma olyck!iga belägenhet som den stackars karlen hvilken var besatt af djefvulen, ända tills Vanderseamp och hans bröder köpmännen ändtligen begåfvo sig nt