Aftonbladet – 13 oktober 1855, sida 1

IAHNURICHA IVINIGIGI 215 SFAVIA PHSURA DIDENALnla liskussionex på sin rätta ståndpunkts, och fortfar derafter sälunda: Då man, utan biafsigter, vill bedömma 1812 års politik, bör man särskildt pröfva de subjektiva bevekelsegrunder, som möjligen dörvid kunnat råda, och objektiva förbå!landen, som då verkligen egde rum; — man bör, med. ett ord, frkmst botrakia Sverges ställning vid denna betänkliga tidpunkt. Dermted får ej en gång sammanblandas det så kallade familjfördraget, framkalladt af utomordentliga, då ännu skälfvande revolutisnära rörelser, och hvilket, säge hvad nån vill, blott för ögonblicket egde betydelse. — Visserligen kunna om detsamma olika meningar framvastas, men dessa mä utgöra ett särskildt diskussion3Ämne, till hvilket vi, i sinom tid; villigt skola återkomma. I afseende på 1812:års politik förnya vi sil-des vår fråga: Kunde Sverga år 1812 förklara Ryssland krig, utsb att, i och med detsamma, ställa sig i krigstilistånd med -Eagland? Hade det varit tlokt att. på en gäng kasta handsken åt en mäktig ne och ät verldens största sjömakt? Vi begära derpå ett bestämdt, ärligt svar. Vi skola söka ge detta ärliga svar. Då man utan biafsigter vill bedömma den så kallade 1812 års politik, måste man, så vidt wi kunna Gegtipa, göra sig reda för hvad som föregick 1812 och var af den watur att det möjligen kurde på förhand inskränka det öppna valet mellan två allinnser, för att ej tala om neutralitetsanbuden, och på förhand och ovilkorligt binda den, som då hade tsgit ledningen af fäderreslandetg öden i tina händer, vid det ena elternativet. Det ör en sådan undersökning vi företagit oss, och gerom den massa af hittills obekazta historiska handlingar, som gerom ett nyligen utgifvet arbete kommit i d:gen, hafva vi, och med oss hela den läsande allmärhsten, blifvit ledda till dew öfvertygelsen, att Carl Johan, som alltifrån det förata ögonblicket af sin hitkomst utvecklade em sådan ifver för Rysslands intressen, att sjelfva Romanzow, Alexanders utrikesmister, måste misstänka uppriktigheten deraf och trodde sig böra varna sin herre för den svenska kronprinsens planer, ända ifrån så långt tillbaka som hösten och vintern 1810 så ovilkorligt förbundit sina öden med crsrens, så oåterkalleligt till honom förpligtat sin tro och sin lofven, att han omöjligt kunde hysa något allvar med tanken på en fransk allians, oaktadt de länge sväfvande underhandlingar han Herom förde med Napoleon, oaktadt han visste att hela nationen, den gamle konungen ej ens undantagen, lika lifligt afskydde den ryska alliansen som den eftersträfvade förbundet med Frankrike. Vi hafva sålunda pröfwat de subjektiva bevekelsegrunderna, såsom insändaren kallar dem, det. vill .siga Carl Johans . personliga -bevekelsegrunder, hans djupa och outtröttliga hat mot Napoleon, hans länge nörda hopp om dexsnes fall och hans mästerligt anlagda och utförda planer till dess åstadkommande, samt ändtligen hans beslut att i solidariteten med Rysslands sjelfherrskare för all framtid söka grunden för sitt eget och sin dynsstis bibehållande på der svenska tronen. De urkunder som kommit i idagen sätta dessa bevekelsegrumder utom alit tvifvel. Det är sannt, de äro zubjektivas, men just dessa bevekelsegrunder hos en allenastyrande furste — och det hade Carl Johan redan då gjort sig till — en allesastyrande furste, som aldrig handlade efter andra är subjektiva eller personliga bevekelsegrunder, hafva sin stora, ja i detta fall sin omätliga hi toriskavbetydelse; De sobjektiva förhållandena, som då verkligen egde rums, och Sverges ställning vid denna betänkliga tidpunkt skola emellertid icke heller blifva förgätna. Den nys, sjunde delen af de Bergman-Schinkelska Minnezs, som i dessa dagar blifvit färdigtryckt, lärer väl sannolikt lemna lika rika och lika goda bidrag till bedömande af da objektiva förhållandens,, som den gjette delen lemnade till uppskattande af de subjektiva. bevskelsegrunderna hos Carl Johan, hk vi skola :söka att ej lemma dem obegsgnade. En klar och fullständig utredning af Svergex politiska förhållanden, under det tredjedels sekel som Carl Johaz bestämda fosterlandets öder, fordrar ej blott häfdens egen rättvisa, uten ex sådan utrednisg ligger fastmer äfven i dagens politieka nödvändighet, och måste derföre på det oaflåtligaste yrkas af en hvar som nitälskar för vårt sambällsväsendes utveckling och förbättring, alldenstund det: politiska lifvet, för att vara helsosamt och kraftigt, icke kan undvara en sund uppfattning, ex klar åskådning af de närmsst bakom liggande händelsersa och sambällstilstånden. Det är af denna anledning som wi, med -föranledsing af--de Schinkelska Mianenar, åt framställningen af Carl Jobans historia egnst ett större arbete och anvisat ett vidlyftigare utrymme. Det har synts o:s att ej blott den lugna historiska rättvisan, utan äfven den trängande omtanken för ögonbliekets politiska kraf, fordrsr att se Carl Johans regering sådan den var. Man hade af hans minne gjort ett afgudabeläte, tjockt öfversmetadt med de skumögda illusionernas och det trälaktiga smickrets högröda ockra. Att bortskrepa något af denna vämjeliga beläggning och söks reducera gestaltea till sina vederbörliga dimensioner skulle naturligtvis vara ett helgerån i alla deras ögon — och många äro-de i vårt land — som skrika på soforterländska tänkesätts, så snart man säger något mindre smickrande för den innersta, örörliga viljan, och skända öfver partimshövrer, så snart man yttrar något som misshager deras eget parti. På sådana beskyllningar hafva vi icke varit oförberedda. Man har ocksä ropat öfver våra ofosterländska, bemödanden, när vi sökt lyfta en flik af synvillornas och fördomarnes slöja, i ett ögonblick då fationen behöfde se hvar den befann sig, för att rätt känha styra sin svåra politiska kurs. För sådana själar finnes det blott ett som är fosterländskt.; nemligen böja sig i stoftet för makten, beundra och lofsjunga. Man har sagt att den osmyckade framställningen af Carl Jobans karskter, bevekelsegrunder och handlingar var en partimanöver. Nåväl! Men det var naturligtvis ingen partimanöver att uppresa denna afguderiets piedestal, der man sedan sjelf klef upp med så god smak! Vi