Aftonbladet – 11 oktober 1855, sida 3

blef unge Vanderscamp snart bekant med alla den konom omgifvande vattenverldens vikar, oder, bugter och trånga pas:; kuarde midt i mörkaste natten styra från Kroken ända till Årge-djefvulen utan att stöta på och lärde enart att trotsa till och med Helvetespöortens alla fasor. Slutligen försvunnö både neger och pojke helt plötsligt, och dagar och veckor förföto utan att man fick någon spaning på dem. Somliga -tade att de mårte hafva rymt och gått till sjös; andra läto skämttatnt företå art gamle Pluto, hvilken kanske var ej mer eller mindre än sin egen förklädde namne, trollat pojken med sig till de nedre regionerna. Alla öfverensstämde likväl i en sak — att byn kunde skatta sig lycklig, som blifvit dena qvitt. I tidernas fullbordan samlades den hederlige Teunis Van Gieson till rina fäler, och värdshuset stöd tillslutet i förbidan på någoa ny pretendent, ty närmaste arfvingen var Yan Yost Vanderscamp, och honom hade man ej hört af på fiera år. Slutligen en dag såg man en båt ro emot land, från en långsträckt, svart skonvert som låg för ankar i viken med en min af slyngelaktig oförskämdhet. Båtens berättning tycktes värdig fartyget hvarfrån den kom, Aldrig förr hade en sådan bop stojande, skräflande och störskrytande skälmer landat i det fredligs Communipaw. De föreföllo som utlänningar till klädedrägt och fasoner, men anfördes al en grof, tjock, råbarkad gynnare, med yfviga polissonger, copparfärgad fiäsa, en flandrisk bäfverskinnsnössa hängande på esa sidan af bufvudet och ett ärr tvärsöfver ansigiet, i hvilken de redliga invånarne till tig stora bestörtnins genkände sin fordna fåra, Yas Yost Vanlerscamp. I sista ledet af denna lefvande trupp kom amle Pluto, som förlorat ena ögat, blifvit