Aftonbladet – 11 oktober 1855, sida 2

Ehuruväl denna ö tycks vara öde — obeboelig och nästan öde — måste den dock bafva om fir, luftig och delikat temperatur. Luften andas rätt ljufligt på oss här. Här finnes det som är tjenligt att uppehälla lifvet. Hur saftigt och friskt gräset ser ut! Hur grönt! Jag tror mig äfven i de skeppsbrutne sjömännens fröjdfulla medvetande af Jugn och säkerhet, deras njutning af öns öfverflödande läckerheter och deras håg att stanna der, fria från arbete och omsorger samt det civiliserade lifvets konstlade tvång, kunna igenkänna atskilligt af den hederlige Gonzalos gyllne republik : Om jag fiek odla denna ö, min prins, Och vara konung här, hvad gjorde jag? Uti min stat jag skulla allt bedrifva På motsatt vis. Allsibgen handel skulle Tillåtas der, ej embetsmån få finnas, Och ingen lärdom idkas, ingen tjeva, Och ingen rik och ingen fattig vara. Kontrakter, arf, rämärken, äkerbruk, inskötsel, allt förbjudas skulle; ingen Fick nyttja spanmål, olja, vin, metaller. Tuilfrihet. Isgen man arbeta skulle. Allt vors der gemensamt af naturen Frambringedt, utan någon svett och möda. Förräderi och svek, svärd, knif och pik, Kanon och sådant tyg ej skalle Få finnas der; naturen skolle a!stra Frivilligt rondelig välsignelse Till näring åt mitt oskuldsfulla folk! Men framför allt ser jag i de tre brottslingarne, som vid sina kamraters afresa förblefvo i besittning af Bermudas, famt i deras tvistande om öfverväldet efier upptäckten af skattan, Orich ia till Sebastian, Trioculo och derss värde medbroder Cilibau: Trinculo! Som konungen och hela vårt öfiga ressällskap drunknat, så vilja vi taga ön j ttning.