VYeBesacK och den sardeles MUver nvarmer inqvisitionen. bedrefs, för, att få reda på förmenta utgreningar och mer betydande rasär bröttelige uti dessa två värdiga Gustavianers: förehafvanden, bevisar dock att efter tjugotvå l års förlopp oron och skräcken för restaura; tionsplaner ännu voro vakna och ingalunda helt-och hället hade slocknat. Men icke nog med dessa ämnen till bekymmer, som egentligen ledde sin uppkomst och-bemtade näring utifrån. . Hvarje tecken inom landet till opposition och hvilken om? . ständighet som helst, den der på det mest aflägsna sätt ansågs kunna gifva anledning . till folkrörelser, dem Carl Johan trodde kunna väckas. här nästen lika lätt som i Frankrike, satte icke mindre hans misstänksamhet i rörelse, var uti ej ringare raån förersål för rädhåga och ängslan, Ean konstitutionel; allvarlig men lojal opposition kunde Carl Johan aldrig lära sig begripa. De förfärliga intryck l: faktiorernas långvariga och blodiga strider äl Frankrike hade gjort på hans difiga känsla : beherrskade alltid hans fantasi, återkommo ständigt i hans minne, Opposition förvexlade han med faktion, och de, som på sågot sätt gifvit sig tillkänna. såsom oppositionsmänyeller endast-ådagalagt någon sjelfständighet i1 karakter, någon frimodighet iomdönren och yttranden, voro i bans tanka nödvändigt illasinnade (malveillants) och fiender (ennemis), enligt. de. revolutionära faktionernas..språkbruk. Och på samma sätt -somichans misstänksamma rädsla egentligen-blott skiljde här i Sverge mellan två slags menniskor; de välsinnade,, hvarmed förstods les devougsa, och de illazinnade eller fienderna, så aktade! ock hans uppskrämda räddhågavingen fiende för ringa. I nya pas depetits ennemisr, var en maxim som han ofta med särdeles tonvigt uttalade, som hen ansåg för ett bevis på sin.djupa statskonst; — och ännu torde väl åtskilliga personer lefva, för hvilka hans under förtroliga samtal. upprepat den. En annan dylik politisk favoritmaxim, alstrad af hans farbåga för folkrörelser, och han ängsliga omsorg att förekomma; hvarje anledning, dertill, var: pil faut respecter la masse.s De mindre och minst bemedlade folkklasserna i Stockholm, hvilka han alltid ansåg färdiga att utföra samma rol som invånarne i Pariserförstaden S:t Antoine, voro egentligen och företrädesvis de som han dermed menade. För att hålla denna massa vid godt mod och göra henne pvälsinnad, skulle i bufvudstaden alltid vara godt köp på bröd och lifsmedel, om ock hela landet skulle dertill skatta. Efter Carl Johans återkomst ifrån tyska fälttåget måste Allmänna Magasinsinrättningen lång tid. utlemna ett betydligt qvantum råg månatligen till nedsatt pris åt hufvudstadens bagare, på det att dessa skulle kunna sälja rågbrödet för lågt pris. Rikets Ständers revisorer gjorde anmärkning mot denna gener rositet emot hufvudstadens arbetsklasser på hela folkets bekostnad; men detta togs gan:? ska illa, och en häftig strid uppstod i anledning deraf mellan Carl Johan och Ständerna vid 1817 års riksdag. -Sedan det icke längre gick an att utan Ständernas bifall fortsätta denna spanmålsutdelning till bagarne mot lägre pris, afläts vid riksdagen en formlig propo: sition i ämnet, hvari nödvändigheten af åtgärden yrkades och en dylik utdelning förmenades, såsom orden lydde, icke vara främmande för magasinsinrättningens. ändamål. Ständerna voroj.emellertid af en annan mening och af: slogo propositionen. Men så angeläget ansåg Carl Johan att vinna hufvudstadens arbets: klasser, att han aflät en förnyad proposition om det grofva brödet, hvarnti Ständerna ganska skarpt apostroferadesoch i ordets egent: liga bemärkelse upplexades; för sitt första: afslag, ehuru den: hetsiga: texan icke hjelpte något, ty denna nya proposition rönte också samma öde. Utaf enabanda bevekelsegrun:? der;soch ej af annat skäl var det också: som Carl Johan, i strid mo: sina i öfrigt strärgt prohibitiva böjelser, i det längsta upprätthöll konventionen rörande handeln mellan Finland och--Sverge --och visserligen aldrig så länge han lefvat skulle gifvit efter för jordbruks; intressets skrik och samtyckt till densammas upphäfvande,-och först hans-frånfölle blet-signalen till denna o!yckliga eftergift: Men det var också blott hufvudstadens befolkning som på detta sätt af rädsla. kajolerades.. Successift hade Carl Johan ifrån 1818-till våren 1820, dels utaf prohibitiv ifver dels för att ställa sig in hos possessionaterna. och jordbruksintresset, uppdrifvit spanmålstullarne till den förfärliga höjden af aderton (s:r 18) riksdaler riksgälds å en tunna hvete (med tilläggensaf tolag, konvojafgift m.m: uppgick denna tullafgift till närmare tjugoen rdr), till:sexztön (16) riksdaler (med tilläggen c:a, 18 rdr) på råg, och i proportion å öfrigassädesslag; och-denna grymma tullagstiftning fortfor ända till hösten 1926. Den detta år inträffade starka:torkan och derutaf föravledda missvexten gjorde då den inhemska spanmålstillgången alldeles otill; räcklig. Utsigten till verklig hungersnöd var gifven, så vidt ej dessa orimliga spanmåls: tullar afskaffades och utländsk spanmål insläpptes... Wirs6n, som då var inkommen; i statsrådet, yrkade kraftigt derpå redan ifrån sommarens början: Carl Johan gaf väl efter, såsom han alltid gjorde, men denna gång ens dast efter ett långvarigt, det mestenvisa motstånd, hvari han tyvärr styrktes af-en hop egennyttiga possessionater och spanmälslöntagare. Landshöfdingarnes rapporter om utsigterna för grödan lemmade wäl intet tvifvel öfrigt om verkliga tillståndet, men de förs klarades otillförlitliga, och Carl Johan vidtog då den utvägen att ntsända omkring landet, för att få andra underrättelser, sina egna adjutanter. Efter några. veckor återkommo dessa ifrån sina missioner, Hurudana deras berättelser utföllo veta vi ej. Men Wirsn segrade, och utländsk spanmål inslöpptes åter för en tid. (Forts,) Den dyra tiden. (Ur Friskytten.) ESS F JE gt PEN PES PE CTT PI FRPSEISKGNEE JKPSEN SSV SINA