Aftonbladet – 6 oktober 1855, sida 2

ålder hafva de, uppfyllt hvarandras historia med gerningar af lysamde tapperhet, Så t. ox. slaget vid Waterloo, — det sista och ,mininesrikaste profvet på deras täflande hjeltedater. Ingenting kunde öfverträffa den lysande djerfheten å ena sidam och det fasta modet å den andra. Franska kavalleriet störtade likt vågor mot engelska infanteriets täta linier. Man såg dem galloppera rundtomkring dessa slutra murar af menmniskor, fåfängt försökande att intränga; i hettan af sin enturiasm kastande sina vapen i luften och trotsamde hela fierdems front. De britiska trupperna deremot, förbjudna att röra sig eller gifva eld, stode fasta och modiga. Deras kolonner söndersplittrades af känomaden, hela linier bortsopades af ett enda skott; de qvarlefvande slöto sig blott tätare tillsammans och stodo orörliga. På detta sätt stodo många kolonner midt uti den blodiga stormen atan att skjuta ett skott — utan minsta försök att elda blodet, eller egga sinnena. Döden härjade deras leder mem kunde icke rubba deras mod. Ett vackert exempel på der hastiga och ädla impuls, som är franamasnen ooo, ifves oss i berättelsen om en framsk ädling, som uader hetaste striden ursinnigt anföll em britisk officer, men i samma ögonblick, varseblifvande att hans motståndare förlorat sin högra arm, hastigt sänkte sitt vapam och red med en bugning förbi. Frid vare öfver denne ädle krigare, hvad än hans öde må ha blifvit! Om han sjönk under stridens hatta på sams ma gång som fältherrens lycka, må gräset på Waterloo växa högt öfver hans graf! Och vida lyckligare skulle det för en sådan själ vara alt få falla umder stormen, omedveten af nederlag, emot att öfverlefva och begråta sitt lands förbleknade lagrar. På detia sätt kämpade båda armåerna under en lång och blodig dag, fransmännen med entusiastisk tapperhet, engelsmännen med kallt, orubbligt mod, tills ödet, likjsom för att alltjenit lemna frågan om Ööfverlägsenhet oafgjord mellan tvenne sådana mot