Aftonbladet – 3 oktober 1855, sida 2

Det är tid att går, sade min vän, så vida vi ej vilja supera med statyen. Jag har ingen åtrå hvarken efter sådan kost eller sådant sällskap, svarade jag, och följande min ledsagare, trefvade vi oss fram genom klostergårgarne. Då vi gingo öfver en förfallna kyrkogården och började ett obetydligt samtal, för att skingra det hemska intrycket af stillhsten och tystnaden omkring 038, erinrade jag mig skaldexs ord: — — agrafvarna Och dödens läger se så kalla ut Och isa hjortat med sin hemska kyla. Gif mig din hand och tala några ord, Ja, tala, tala — lit dia röst mig höra — Min egen skrämmer mig med dystra genljud., Det fattades endast guvernörens marmorstaty, framskridande genom de genljudande klostergångarne, för att fullkomna spökscenen. Allt sedan dess försuvarsar jag aldrig att bevista spektaklet, så snart Don Juan uppföres, vare sig som opera eller pantomim. Vid kyrkogårdsscenen känner jag mig helt hemmastadd, och då statyen inkommer, helsar jag honom gom ena gammal bekant. Då åhörarne applaudera, ser jag mig omkring bland dem med en känsla af medlidande. Stackars kräk ! säger jag för mig sjelf, de inbilla sig de hafra roligt: de tro sigintresserade af denna pies och äro dock öfvertygade om att det hela är en fiktion. Huru mycket mera skulle de ej njuta häraf om de, likt mig, visste att det vore sanat — och hade varit på stället.n ee — Ett märkvärdigt ur. Bland de konstalster, som sedaast blifvit utställde i industripalatset i Paris och framför andra ädrager sig de besökandes uppmärksamhet, är Saint Leop3 tornur, som vida öf verträffar det ryktbara tornurgt t Strassburg. Det är ett mekaniskt mästerverk, färdigadt af en ung