Aftonbladet – 3 oktober 1855, sida 1

nusnorna. Ceremonien fortfor; blomsterkronan togs af hennes hufvud; de silkeslena flätorna afskuros och hon behängdes med den svarta slöjan, hvarefter hon genomgick hela den öfriga ceremonien. Don Manuel de Manara deremot retades till fullkomligt raseri vid åsynen af detta ofx fer. Hans passion, hvilken nästan försvunnit under frånvaron af dess; föremål, glödde nu med tiodubbelt högre eld, uppeggad af de svårigheter som ställdes i hans vig, och retad af de medel man användt för att undkomma honom. Aldrig hade föremålet för hans åtrå synts honom så älsklig och förtiusande som nu inom klostergallret; och han svor att han skulle ega henne, trotts både himmel och jord. Genom att muta några af klostrets qvinliga tjenare, lyckades. ban skaffa ett bref i hennes händer, hvari han i de mest vältaliga och förföriska ordalag förklarade sin patsion. Huru han lyckats, vet man endast gissningsvis; .men det säkra är, att han en natt företog sig att klättra öfver klostrets trädgårdsmur, antingen för att bortföra nunnan eller intränga i-hennes cell. Just som han stod i begrepp att uppstiga på muren, blef han plötsligen tillbakaryckt, och en frömling, insvept i en mörk kappa, stod frarhför honom. Oförvägne, akta dig! ropade han, är det ej nog att hafva vanbelgat alla menskliga band? — Vill du äfven stjäla en brud från himlen? Don Manuel drog i ögonblicket sitt svärd och stötte det, retad af afbrottet, tvert igenom främlingen ,som redföll död vid hans fötter. Hörande fotsteg närma sig, flydde ban det olycksbringande stället, sprang på sin, nära derintill stående ridhäst och begaf sig i sporrsträck till sin landtegendom, belägen ej långt från Sevilla. Här förblef