Aftonbladet – 3 oktober 1855, sida 1

tydligen fordom varit myeket stor och ståtlig, . men nu återstod föga annat än ruiner. Vidj skonet af bimlens stjernor och några lampor, brinnande bär och der i kapellen och gångarne, kunde jag se att många af pelarne. och hvalfbågarne voro brustna samt murarne remnads och nerfallna, medan brända bjelkar och, taksparrsr -utvigcade en vådelds förfärliga. följder. Hela platsen hade ett ödsligt utseende; pattvinden prasslade mellan buskarne, och ogräsen, som växte ut från remnaderna i muren eller de splittrade pelarne; läderlapparne flaxade omkring i de hvälfda gångarne ach ugglan skrek den förfallna klockstapeln. Aldrig fanns en plats mera fullkomligt passande för en spökhbistoris. Medan jag i min imbillning framkallade gestalter och drömbilder, passande att befolka detta ödsliga ställe, nådde munkarnes högtidliga sång från klosterkyrkan mitt öra. Det är aftonsången, sade min ledsagare, kom låtom oss gå in.s Förande mig rakt fram öfver klostergården och gsnom ex eller två förfallna gårger, stannade han ett ögonblick i kyrkans portal, och öppaande en liten dörr bredvid de stora tillslutsa portarne, befunro vi oss.i det höghvälfda, vapenhuset. Till venster om 0ss var koret, bildande ena ändan af kyrkan, med ett lågt hväldt tak som gaf det utezende af en;bergshåla, Häromkring suto munkarne på gamla bögryggade stolar och sjöngo ur. stora oerhörda böcker, liggande på notställare och med noterna uppritade i så gigantisk storlek att de kunde synas från alla hörn af koret. Nå gra fa ljus på dessa notställare upplyste svagt koret och glimmades öfver munkarnes kala hufvuden, i det de kastsde deras skuggor på muren. De voro stors, blåsköggiga; rundbufvade män, med basröster af en djup metallisk klang, som genljöd från det källar ika koret.