Aftonbladet – 2 oktober 1855, sida 3

kastilianare en förfärlig synd med detta möte, och han borde aldrig tillåtas att afresa härfrån utan att ni kastat er handske åt honom. Jag dröjde ej för att höra mer, utan rusade iter ned för trappan för att uppsöka fogdens zum. Det var mig omöjligt att i mörkret och med min sinnesförvirring hitta dit. Efter en och en half timmas fruktlöst letande och dödlig ängslan och förfäran, försökte jag öfvertyga mig, att det snart skulle dagas, och lysszade otåligt efter tuppens första galande, ty jag tänkte för mig sjelf, att om jag bara finge höra hans muntrande toner, skulle jag känna mig lugnad i detta mina nmervers uppskakade tillstånd, fästande mig vid den allmänna sägaen, att spöken aldrig synas efter sedan tupven galit. Slutligen återhemtade jag mig något. och örsökte skaka af mig den obestämda förfäran som tryckte mig. Jag försökte öfvertyga mig, att de tvenne figurer jag tyckt mig se och höra endast funnits till i min uppskrämda inbillsing. Jag höll ännu ljusbitem hander och beslöt göra än ett försök att påtända den och söka finna vägen till min säng, ty jag var färdig att dignaa af trötthet. Följaktligen sprang jag åter upp för trappan, tagande trenne steg i sender, stadnade vid lörren till vapensalen och tittade försigtigt in. De tvenne götiska figurerna suto ej längre vid spiseln, men jag glömde efterse om de iter uppstigit i sina ramar. Jag gick in och aärmade mig med förtviflass mod eldstaden; aen jag hade knappast tagit tre steg framåt, örr än mosgire Foulques Taillefer stod framör mig midt uti salen, boväprmad från hufvud till fot och stående i anfallsställning med svärdsadden tyst riktad mot mig. Jag ville retirera till trappar, men i dörrem dit stod ex riddare, som i detsamma jag vände mig om kastade sin stridshasdske rakt i mitt ansigte. Bringad ull raseri grep jag ett svärd från muren; af en händelse råkade det just vara kommendöcens, hvilket jag om aftoner upphängt der. Jag rusade på min spöklika motståndare och tyckte mig stieka tvärs igenom honom; men