Aftonbladet – 2 oktober 1855, sida 2

Rom och bigtade mig för den bland kardina lerna, som företrädesvis mottog de botgörande och beskref för honom de hemska uppenba. relser som följde mig: Han lofvade mig ab. solution, sedan jag skulle utfört vissa botgörelser, hvaribland den förnämsta var att upp. fylla den döende kommendörens sista bör och föra hans svärd till Tötefoulques sam låta läsa de hundra själamessorna i kapellet Jag begaf mig af till Frankrike så snart sor möjligt och uppehöll mig ingenstädes unde: resan. Ankommen till Poitiers, fann jag at! underrättelsen om kommendörens död redan hunnit dit, men ej väckt mera saknad dei än på Malta. Lemnande min vagn i staden, påtog jag en pilgrimsdrägt och begaf mig, efte! anskaffandet af en vägvisare, till fots till Tetefoulques. I sjelfva verket voro också vägarne i denna del af landet nästan otillgängliga för åkdon. Jag fann slottet Tetfoulques vara en stor, men dyster och förfallen byggnad. Alla portarne voro stängda, och öfver hela stället herrskade ett utseende af nästan vild öfvergifvenhet och ödslighet. Jag hade hört att dess enda invånare skulle vara slottsfogden och ett slags eremit som höll vård om kapellet. Efter att bafva ringt en stund på orten, lyckades jag slutligen framlocka fogen, som med vördnad bugade sig för min pilgrimsdrägt. Jag bad honom föra mig till kapellet, såsom varande målet för min pilgrimsfärd. Vi funno eremiten der, sjungande en gråfpsalm — en hemsk sång för den som kom att fullgöra en botgörelse, efter att hafva dödat en af familjens medlemmar. Då han upphört att sjunga, underrättade jag honom att jag kommit för att uppfylla en samvetspligt, och bad honom läsa hundra messor för kommendörens själ. Han svarade, att som han ej var prest, hade han ingen rättighet att läsa