Aftonbladet – 2 oktober 1855, sida 2

nad att jag tyckte min tjenare ligga på något afstånd på Strada Strettas stenläggning. Synen fortfor att återkomma hvarje fredags natt, då kommendören alltid visade sig på samma sätt och yttrade samma ord: För mitt svärd till Tetefoulques och låt läsa hundra messor i slottskapellet för min själaro. På mina frågor svarade min tjenare att han vid dessa tillfällen drömt att han låg på en trång gata, men han hade hvarken sett eller hört någonting om kommendören. Jag viste ingenting om detta Tetefoulques dit den aflidne så enträget bedt mig föra hans svärd. Jag gjorde derför efterfrågningar derom bland de franska riddarne. De underrättade mig att det var ett gammalt slott, beläget midt uti en skog, fyra mil från Poitiers. Det hade byggts för lång tid sedan, flera århundraden tillbaka, af Foulques Taillefer, en fruktansvärd, stridslysten grefve af Angouleme, som gaf det till en sin naturlige son, sedermera grand senechal af Poitou, hvilken son blef stamfar för Foulquerrerna af Tetefouljen ärftliga ståthållare af Poitou. De unerrättade mig vidare att besymnerliga histoier voro i omlopp bland de kringboende om letta gamla slott, samt att det innehöll många närkvärdiga minnesmärken. Bland dessa voro Foulques Taillefers vapen jemte de krigares vilka fallit för hans hand; och hade det vait ett urgammalt bruk bland Foulquerrerna tt alltid der låta förvara de vapen de burit: ntingen i krig eller enskild strid. Detta rar då orsaken till den döende kommendöens begäran angående hans svärd. Hvart I ag tog vägen fördes jag detta vapen med mig, nen försummade dock ständigt att villfara ans bön. Synen fortfor emellertid att förfölja mig ! ned oförminskad fasa. Jag begaf mig till!