Aftonbladet – 2 oktober 1855, sida 2

På bvardera sidan om en oerhörd spise hängde porträtter af den förste guvernören aj Poitou, Foulques Taillefer, samt af hans hu: stru Isabella de Surignan, stamföräldrar til den bistra Foulquerreska ragen, som sågo nec från väggarne rundt omkring dem, De såg ut att vara fullkomligt lyckade afbildningar och då jag betraktade dem, inbillade jag mig i deras åldriga drag kunna skönja spår af familjetycke med Tendezag olyckliga afkom. lingar som jag dödat. Detta var en hemsk omgifning, men vapensalen var den enda del ef lottet som tycktes beboelig; sålunda frågade jag fogden om han kunde göra upp eld och gifva mig något till qvällsvard der sam bereda mig en bädd i mågot af hörnen. Eld och mat skall ni få, och det af godt hjerta, värdige pilgrim, sade han; men hvad bädden anbelangar, råder jag er att komma och lägga er i min kammare. Hvarföre sk? frågade jag, hvarföre skulle jag ej sofva i den här salen? Jag har mina skäl; jag skall göra en bädd ät er tätt intill min å J. jorde in, RR invändningar, ty jag erinrade ig att ät var fredag Sch fre att den gamla synen skulle återkomma. Har bar in ved, tände upp eld i den stora framskjutande spiseln och gick sedan ut att tillreda min qvällsvard. ha ag drog fram en tung stol för elden och satte mig der, tankfullt seende mig omkring bland de Foulquerreska porträtterna och de fornåldriga rustningarna, och vapnen — minnen af mången blodig gerning. Allt som dagen aftog, blandade sig de nedrökta draperierna i salen så småningom med taflornas mörka grund, och det stundom uppflammande skenet från spiseln visade mig endast ansigtera, stirrande på mig genom det tilltagande mörkret. Allt detta var obeskrifligen ödsligt och temligen hemskt;