Aftonbladet – 29 september 1855, sida 2

Grand-Priorn af Minorca. En sannfärdig spökhistoria. sVFräls, Gud mitt veul ty för sorgspa sinnena Visa sig vålnader, sägs det, och grafvarna öppraslo FLETGBER. I medlet af sista årbundradet, då ännu de jerusalemska johanniterriddarne bibehöllo nå: ot af sin gamla makt och värdighet på ön alta, inträffade der en sorgiig händelse, som utgör grundvalen för följande berättelse: et är väl så godt att antyda, det vid den tid vi tala om; johanniterriddarne, som blifvit omätligt rika, hade vansligtats från sin ursprungliga, trofarta och tappra karakter. I stället att vara ett bärdadt förbund af ;munkriddare, soldater, edsvurpa vid korset, bekrigande hednmingarne i det heliga landet, eller resande Medelhafvet och gizslande Barbariets kuster med sina galerskepp, eller födazde de fattige och vårdande de sjuka i sina hospitaler, — förde de ett lif af lyx och utsväfningar och sågos hemmastadda vid da mest vällustiga hof i Europa. Koriligen, orden hade nedsjunkit till. ett slags försörjningsamstalt för de behöfvande familjerka af Europas Katolska aristokrati. Ett kommendörskap, har man berättat, var en 1ysande plats för en yrgre som, och mig af börd, om är aldrig så utsväfvande, blefvo, så vidt de tillbördö den högre äristokratien, malthkeserriddare lika lätt sök biskopar, rege