Aftonbladet – 29 september 1855, sida 2

väl ej öfvertyga mig att han verkligen trodde på allt detta; jag tror snarare han älskade att låta sin inbillning bortföra sig till de förtrollands nejder de uppenbara. I sällskap med denne le riddare gjorde jag till häst åtskilliga utflygter i Catanias omgifningar och i JEtnas pittoreska grannskap. Under en af dessa färder kommo vi till er by som uppsprungit midt i spåren efter en gammal eruption, och hvars alla hus voro byggda af lava. En annan gång följde vi en trång väg rmellan två höga förfallna kloitermurar; den lilla stigan föreföll rätt vådlig i ett lånd der mord och rån äro så vanliga, och just när vi upphusnit midtem deraf, funno vi blod på stealäggnisgen och murarne, som om ett mord verkligen blifvit begånget der. Riddarem sporrade sin häst tills han hunnit fullkomligt aflägsna sig från detta mizstänkta grannskap. Han anmärkte då att deta mints honom om en dylik mörk gränd på lta, ryktbar genom de mångs mord som der blifvit begångna, och berättade mig angående ett af dem en lång och tragisk historia, som räckte ända tills vi återkoramo till Catania. Den isnehöll åtskilliga omständigheter af en vild och öfvernaturlig karakter, men hvilka ban försäkrade mig allmänt bserättades och troddes af de gamla invånarne på Malta. Som jag tycker öm att samla garmla underbara historier ooh var särdeles intrezsersd af åtskilligt i denma, upptecknade jag ett sem: mandrag deraf vid återkomsten till min boning; jag förlorade detta memörandum tillika med flera af misa retpapper, och berättelsen hade nästan försvunnit ur mitt minse, dåjag nyligen, vid. genombläddramdet al några franska memoirer; återfann den, uppstufvad, det är visserligen saunnt, på belt annat sätt, men öfverensstämmande i hufvudsaken och tillskrifven dee tyktbare äfventyraren grefve Cagliostro. ! Er dag då det snöade på landet roade jag mig fred att åtorgifva den gamla Berättelsen