Aftonbladet – 27 september 1855, sida 3

Bätarne voro på utkik hela söndagsnatten. Mändags morgon voro alla tidigt på benen. Stränderna voro öfverfyllda af stadsboer och främlingar, och alla tycktes vara i den mest spända förväntan. Omkring kle 9 visade sig djuret emellan hvalfängärnes bit och stranden, läggande i dagen 20 eller 30 fot af hela sin längd. Han låg stilla på ytan när hvalfångarnes håt långsamt närmade sig, med mr Smith frän Covington stående i fören och svängande i luften ett lillyjern (en patentharpun, bestående af en skarp knif fästad vid en jernstång. Sä snart knifven intränger i djurets kropp, vänder sig detta rörliga blad i rät vinkel mot såret, och som det är alldeles trubbigt och platt på ena sidan, är det alldeles omöjligt att skära ut det.) När de kommit omkring 10: fot från vidunåret, for harpunen med ett hväsande ljud genom luften och inträngde djupt i djurets kropp. Ögonblickligen gjorde det ett språng i luften; visande derunder hela sin ofantliga längd, piskade vattnet i tornhöga vågor omkring sig och beskref derunder pilsnabba, skummande cirklar med en sädan hastighet, att ögat knappt kunde följa dess rörelser. Derpå rusade det bort i en annan riktning mot den öfre delen af sjön, hvarvid hastigheten af dess rörelse nästan släpade båten under vattnet. Täget utsläpptes småningom, och efter en half timmas: förlopp visade det sig att djurets styrka nästan var uttömd. Hvalfängarne kommo då i land och halade småningom in trossen. Kroppen var inom femtio fot från land, då han tyektes ha fått nytt lif och med ett enda språng lät nästan hela linan löpa ut. Detta var monstrets sista stora ansträngning. Han drogs långsamt i land under de vildaste hojtningar och jabelrop som någonsin blifvit hörda på stränderna af Sillver Lake. Fyra eller fem damer svimmade vid åsynen af vidundret, som slingrade sin kropp i ofantliga ringlar och derpå sträckte ut sig med ett brak och ett dån som kom sjelfva marken att darra. Harpunen hade helt och hället genomträngt en tjock, köttig del af kroppen omkring 8 fot från hufvudet. Ormen eller djuret är 59 fot och fem tum i längd och har ett högst vederstyggligt utseende. Ett mer än en fjerdedels turfi tjockt slem betäcker det i hela dess hiskliga längd, hvilket, sedan det blifvit borttaget, ögonblickligen ersättes genom utdunstning. Hufvudet är ungefär af en fallvuxen kalfs storlek; ätta fot från hufvudet sväller halsen småningom till en fot i diameter, hvilken tjocklek fortfar ungefär i en sträcka af 15 tum för att sedan afsmalna och åter tilltaga tills vidundrets kropp i midten har en diameter af öfver 2 fot. Stjerten slutar i en fena, som kan utbredas till skepnad sf en 3 fot bred solfjäder eller hopdragas och inneslutas i en skida. Längs buken, från hufvudet till stjerten, äro dubbla rader af fenor, af en fots längd, och som ej äro ställda emot hvarandra, utan skiftevis. Hufvuadet är en högst kuriös tingest. Ögonen äro mycket stora, hvita, stirrande och förfärliga. Vid kanten af öfre och nedre ögonlocket ser man fästad en genomskinlig hinna sorn, på samma gång den skyddar djurets öga, ej hihårar dess syn. Det har åtminsione inga synbara näsborrar. Munnen på denna orm, eller hvad det nu kan vara eller kallas, ligger på undersidan af hufvudet, men kan till den grad ut: vidgas, att den kan svälja en kropp af en eller en och en half fots diameter. Inga tänder kunna upptäckas. En kård, benig substans sträcker sig i två parallela linier rundt omkring öfre och nedre delen af hufvudet. Djurets färg är mörbrun på sidorna och ryggen, men under buken är den smutsgrå. Det kan sno sig i ringlar som en orm, men har längs ryggen på hvardera sidan en rad af knapplika utväxter, af hvilka de största höja sig fyra tum från kroppens yta och sträcka sig från hufvudet och till stjerten. FS Underrättelsen om hans fångande spridde sig som en löpeld, och före nal inbrott hade hundratals menniskor från de ni mde städerna oxh byarne samlats för att se detta vidunder. Djuret har ännu harpunen isig. Den inträngde genom den köttiga delen af ryggen och skadade ej någon ömmare del. Ormen ligger i vattnet, sedan man, medan han var i land, slingat några trossar omkring honom, som hålla kroppen i krökt ställning och hindra honom att rymma sin kos eller göra några farliga snedsprång. Han kan blott röra hufvudet och stjerten, hvarmed han alltemellanåt rör upp vattnet omkring sig sä att det rosar upp hela famnar i luften. Han håller hufvudet under vattnet, utom då han lyfter upp det liksom för att titta sig omkring, och ger då en högst förfärlig anblick. Han öppnar härvid gapet och visar ett blodrödt svalg af det ohyggligaste utseende. Medan han sålunda gapar, rusar luften ut som ängan ur en ventilator. Tiden tillåter mig ej att skrifva mera. Hotellet är follpackadt, och man har mycket svårt att få sig ett mål i byn. Hvalfångarne ämna hälla vidundret i sitt nuvarande läge tills en agent från mr Barnum hinner amlända, till hvilken man telegraterat händelsen. Han väntas i afton. Er vän och prenumerant. O. M. E. Som ett tillägg till ofvanstående meddela vi efter en annan amerikansk tidning följande utdrag ur ett bref, dateradt en vecka sednare: Det ser ut som den stora hafsormen, hvilken för en kort tid sedan skulle blifvit fångad i vestra deJen af staten, ej alls blifvit fängad, ehuru det finns personer boende i närheten af sjön, som ej hysa det minsta tvifvel om att det finns en orm der ännu. En viss Edwin Fanning har försäkrat, att han onsÅ dags afton den 15 med egna ögon såg odjuret, som nu tycktes ha omkring 100 fot i längd samt ett hufvud af en fots diameter och kropp derefter. Historien, som utgifves för att ha till sagesman en korrespondent till Buffalo Republic tros ha flutit ur redaktionens egen penna, hvilken (redaktören neml) man har anledning att tro alltemellanät ser stora or: .Å mar i sina stöfvelskaft. Jag vågar till och med på stå att han säg en skymt af djuret när han hopsatte sin ormhistoria; men långt ifrån att han lyckats fånga djuret, tycks djuret tvärtem ha fångat honom. P. S. Ormen har dykt och kommit upp i Skaneateles Lake, längre och större än nägonsin. Så berätta de ätminstone i Syrakusar. — Ett fiffigt bref. Nyligen skref en olycklig, ung, nygift fru, som mäste visa sin elake, svartsjuke man hvarje bref hon afsände eller mottog, följande rader till en sin väninna: Jag kan icke gifta mig tillfreds, dyra väninna — så lycklig känner jag mig i mitt nyss ingångna äktenskap — förr än jag i dit trogna, bepröfrade bröst, som städse klappade för min lycka och välgång, fått — utgjuta de mångfaldiga känslor, hvilka, genom öfrermåttet af den glädje, de framkalla, snart nog torde komma mitt hjerta att brista — Min man är den aldra älskvärdaste äkta man. Jag har nu redan — varit gift i sja veckor och har ännu icke haft minsta anledning att sägat Jag ångrar den dag som förenade oss! — Min man är icke, hvarken 1 afseende på person eller uppförande, gammal, svartsjuk, motbjudande, förhatlig, kortligen : sådan som alla de, hvilka genom tyranni herrska. Hustran, så lyder häns grundsats, måste behandlas som en dyrbar bjertats vän och alldeles icke som en leksak , en simpel — slafvinna ; ty hon har med mannen lika rätt. Inget af dem båda, säger han, skall — blindt och obetingadt — lyda, Åutan den ena bemöda sig att behaga den andra. — Eno ogift faster, snärt sina sjuttio å gammal, en vänlig, ärevördig , älsklig och glad — matrona , vistas hos oss i huset. Hon är i sanning en tröst, en glädie för gammal och ung och icke sådam en argbigga som nästan alla gamla jungfrar äro; dessutom är hon välgörande och vänlig mot de fattiga. Jag är öfvertygad, att min man icke älskar någet högrå än mig. För min skull försakar han sitt gamla sällskap och sitt glas, och hans rus, hans ständiga — druckenhet (ty så måste jag kalla öfvermåttet af hans kärlek) komma mig ofta att rodna öfver ovärdigheten hos mig och att önska, det jag vore värdigare den man, hvars riämäö jag bär. Kortligen, för at