Hertiginzen hade ej förr hört riddarens första ord, äm hom igenkände hans röst och förensde nu sina börer med hans stt han måtte tillåtas kämpa för henne. Svårigheten bestod blott i att afgöra hvilken af.de trenze:sndra riddarme skulle gifva vika för honom, då bvar och ex vidhöll sin rättighet, såsom varande först vald. Den främmande riddaren skulle hafva velat afgöra saken genom att snsam taga hela striden på sig; men detta ville ej de andre tillåta. Slutligen beslöts att man skulle lotta, och den förlorande drog sig knotande och miesröjd tillbaka. Återigen Jjödotrumpeterna och skranket öppnadez. Den inbillske brorsomen och hans tvenne storskräflande onklar uppträdde så helt och hållet inklädda i stål, att de och deras hästar sågo ut som rörliga figurer af jern. Då de fixgo höra att dem främmande riddaren var densamme som frälsat hertiginnan i skogen, helsade de honom med de mest hånfulla utrop, Åhbå, berr riddare af droken! sade de, ni som föregifver er försvara unga enkor i mörkret, kom nu och förfäkta ert påstående vid ljusan dag. Riddareas enda svar bestod uti att intega sin plats och rikta sin lans emot motståndarren. Onödigt ör att beskriva em strid, sålik de mårga tusende andra gtrider som blifvit basjungna på pross och verse. Hvem har ej redan varit skarpsynt Bog stt föratsa utgången af en kamp, der himlen skulle dömma öfver den skönaste och fisckfriaste unga enkas oskuld eller brottslighet? Den vise, läsaren som är riktigt hemma i desse slogs envigen, ken lätt föreställa rig den råe brorsoxens och den främmande riddarens sammandrabbande. Hen ser hur de fäkta msn mot mer och bäst mot häst midt uti banan, samt huru herr Ohyfsad slutligen kastss till jorden och besegras. Han skall ej undra på stt de båda muskelstarka onklarnes molsiåndare varit mindre lyckliga i strider, men han skall föreställa sig den tappre främlingen sporrerde sin häst och ilande till der 1ag bjelp, just i det mest kritiska ögonblic