Aftonbladet – 26 september 1855, sida 2

—— L -—— MORRA lofva och tacka den heliga jungfrun, som uppehållit henne under hela denna förfärliga pröfvotid. Efter slutade böner återvände hertiginnan och hennes damer i sakta skridt, utmed kanten af en skog. Det var vid denna skymningsstund då dagen sammansmälter med natten och alla föremål bli otydliga. Plötsligen sprang ett förfärligt odjur under oerhördt tjut fram ur ett busksnår. Den qvinliga hedersvakten bragtes i förvirring och flydde åt olika håll. Det dröjde en stund innan de återhemtade sig från sin förskräckelse och åter samlades, men hertiginnan stod ej att finna. Man erfor den största ängslan för hennes säkerhet. Den töckniga skymningen hade hindrat dem från att fullkomligt kunna urskilja hvad det varit för ett odjur som skrämt dem. Somliga trodde det var ex varg, andra en björn, andra en vild skogsmenniska. Under mer än en en timmas tid belägrade de skogen, utan att likväl våga sig ditin, och stodo just i begrepp att uppgifva allt hopp om hertiginnan, hvilken de trodde blifvit rifven i stycken och uppslukad af vilddjuret, då de till sin stora glädje fingo se henne närma gig i skymningen, stödd af en ståtlig riddare, Han var en främlisg, och ingen kände honom. Det var deskrutom omöjligt att i mörkret urskilja hans anletsdrag; men alla damerna kommo öfverens att han hade en ädel hållning och ett fängslande sätt att vara. Han hade frälsat hertiginnan ur odjurets klor, hvilket, så försäkrade han damerna, hvarken var någon någon varg eller björn och icke beller någon vild skogsmeaniska, utan en grym, förfärlig drake — ett slags odjur särdeles fientligt sinnadt mot riddartidens damer, och hvilket alla de irranda riddarnes förenta bemödanden ej ännu lyckats utrota. Damersa gjorde andäktigt korstecknet, då