Aftonbladet – 26 september 1855, sida 2

i de fyra hörnen af rummet på stolar af inlagdt trä utan hvarken ryggstöd eller karmar, på det ingenting skulle kunna förmå dem att lura af. Sålunda vist och försigtigt uppförde sig den unga enkan under hela det långa året, och förtalet hade nästan bitit tungan af sig, iförtviflan att ej få tillfälle ens för en misstanke; Alcrig fanns en hårdare och mera bjeltemodigt buren pröfning. Året förgick. Den sista, så eget tillagda dagen kom, och en lång, lång dag var det. Det var den tjugoförsta Juni, längsta dagen på hela året. Det tycktes som ville den aldrig taga slut. Väl tusen gånger blickade hertiginnan och hennes damer ut genom fönstren i palatset för att se på solen, der hon spetade så långsamt uppför himlens hvalf och ännu långsammare tycktes nedrulla igen. De kunde ej hindra sig från att då och då yttra sin förundran öfver att hertigen skulle. lagt till denna öfverloppsdag vid årets förlopp, liksom ej trehundrade sextiofem dagar skulle varit tillräckliga att pröfva hvilken qvinnas trohet som helst; — det är sista droppen som kommer bägaren att rinna öfver, sista kornet som sänker vågen och sista ögonblicket som uttömmer tålamodet, Då solen slutligen sjönk nedom horisouten, befann sig hertiginnan i en oro som öfvergick all beskrifning, och hon skulle ej för en kunglig krona kunnat förmå sig att sitta stilla hemma de återstående timmarne, mycket mindre då för en hertiglig. Således utgaf hon sina befallninsar, och kort derpå fördes hennes passgångare, präktigt munderad, in på palatsets gård tillika med bästar för hennes hofdamer. Sålunda red hon ut just som 50len gått ned. Det var en gudelig färd — en pilgrimsridt till ett kloster vid foten af ett berg i gramuskapet — företagen för att