Aftonbladet – 25 september 1855, sida 2

bo någonsin rubbats. De komma tidigt om våren, just då crocus och snödroppar börja titta fram. Deras första qvitter sprider glädje mom huset. Phebufoglarne äro komnals höres från alla kanter; de välkomnas likt medlemmar af familjen, och man undrar hvar de varit och hvilka land de hafva kunnat sett under sin långa frånvaro. Deras ankomst är så mycket mera upplifvande, som den af gammalt klokt folk på landet anses som ett säkert tecken att den stränga kylan skall upphöra, och att trädgårdsmästaren utan fara kan återtaga sina arbeten. Omkring denna tid kommer också blåfogeln, så poetiskt och ändå så rikt beskrifven af Wilson. Hans ankomst upplifvar hela landskapet. Ni hör hans milda sång kring alla fält, han nalkas oförskräckt er boning och bygger sitt bo i er närhet. Men hvarför skall jag försöka beskrifva honom, då jag har Wilsons egna mästerliga verser att lägga framför läsaren: När stormarne tystnat och isarne smält Och fiskarn från stranden rea skjutit sin öka, Och snön smälter undan från åkrar och fält, Och vildanden kommer att fjolnästet söka, Och fjärilen fladdrar kring buskar och snår, Och blomknoppen rodnar af hemlig berusning, Då kommer biåfogeln och bädar oss vår Och sjunger om stundande sommarens tjusning. Då ljuspar vår himmel, och jorden blir varm, Och gröna bli lönnens och lindarnes knoppar, Och vildblomstren vakna vid ängarnes barm, Och grodan i sumpiga kärrängar hoppar. Till trädgåra j husmödrar skynden er då Och sän och planteren båd gamla och unga; Sä lustigt och lätt skall ert arbete gå, Ty lilla bläfogeln re:n börjat att sjunga. Han flaxar kring träden så lätt som en vind Och belsar hvar ros, som i knoppen än drömmer, Och kysssr hvar rodnande blomma på kind Och fångar hvar mask som i kalken sig gömmer. Han dödar de odjur sem kornet förtär,