Aftonbladet – 25 september 1855, sida 2

man honom mest. Han gatt i ettlöflöst träd, just framför fönstret, och framqvittrade sina toner, få och enkla men dock särdeles ljufva, och med något klagande i rösten som förhöjde dess behag. Första morgonen han hördes var en glad morgon för de yngre af mitt husfolk. Vinterns långa dödslika slummer hade gått till ända; naturen vaknade ännu en gång; man smickrade sig med att innan kort få se både knoppar och blommor. Jag påmindes om Columbi, af stormen kringkastade skeppsbesättning, då efter deras långa och vådliga färd skogsfoglarse kommo sjungande ikring det ännu långt ute i sjön liggande skeppet, glädjande de förtviflade männen med vissheten om landets omedelbara närhet. Vinterns plötsliga återvändande tystnade nästamr min lilla sängare och hejdade husfolkets munterhet; likväl hördes ännu då och då några få klagande toner mellan den kalla vindens hvinande, liksom man stundom ser strimmor af solsken mellan vinterhimlens moln, Jag har förgäfves rådfrågat min bok uti ornithologien för att finna namnet på denna lilla vänliga fogel, som visserligen förtjenar äras och firas vida öfver sina egna blygsamma anspråk. Han kommer likt den låga violen, den blygsammaste men mest välkomna af alla blommor, doftande af det unga årets ljufva löften. i En annan af våra befjädrade gäster, som äfven följer vintern tätt i spåren, är pthe pewito, pi-wup eller phebufogeln; ty han kallas ömsom vid alla dessa namn, af en inbillad likhet med Jjudet af hans enformiga: sång. Han är en liten sällskaplig varelse och söker menniskors boningar. Ett par afi dem hafva byggt sitt näste under taket på min lilla veranda och hafva under tvenne förI flutna år uppfödt sina ungar der, utan att deras