mandariner med nickande hufvuden, omgifna af röda lejon, gröma tigrar och blå harar. Dessutom såg man här och der hedniska gudomligheter, i trä och gips, manliga och qvinliga, som vanligt nakna och blottade, hvilka tycktes stirra af förvåning öfver att befinna sig i ett så besymnerligt sällskap. Under det min trasiga ledsagare utvisade trädgårdens alla mekaniska märkvärdigheter. var han mycket angelägen att låta mig förstå det han hade allt för bildad smak för att gilla dem. Vid hvarje ny grupp drog han munnen till ett medlidsamt leende, höjde på axlarne, tog en pris snus och utropade: Ma foi, monsieur, ces Hollandais sont forts our ces betises lål Att försöka få inträde i någon af dessa ståtliga boningar var utom all fråga, då jag ej hade xågra soldater att styrka min anhållan med. Jag var likväl nog lycklig att med min ledsagares tillhjelp bams mig väg till dem store Ditmus kök, och jag vill tvifla att hans förmak kunde varit mera värdt min uppmärksamhet. Köksan, en liten liflig qvinsa med krokig näsa, utmagrad af ständig verksamhet och arbete, sysslade omkring bland sina grytor och pannor, med kökspojker i hälarme, båda klamparde i träskor, hvilka voro lika reaa och hvita som mjölkbyttorna; långa rader af messingsoch kopparkärl, hela regemeaten af tenntallrikar och stora fat gåtvo ett lysande prof på höjden af deras renlighet; sjelfva krokarze och knifvarse i spiseln voro blankskurade och på jeraplåten öfver spiselkarmen lyste den gode Sarct Nicolat förbrända ansigte. Bland köksprydmaderna var äfver en tafla i träsnitt, föreställarde de många i Holland brukliga helgdagsfirningarne, med åtföljande förklaringar på vers. Här blef jag förtjust att återfinna nyårsdagens glada lekar, högtiderna vid påsk och pingst och alla de andra tokenskaperna, hvilka blifvit öfverflyttade till mitt fädernesland allt sedan Nya Amsterdams första dagar, och hvilka hade varit sådana ljuspunkter under mina egna barndomsår. För