Aftonbladet – 22 september 1855, sida 2

sbehöfver jag blott anse mig som deras egare, och de äre mina. Alla dessa brokiga skaror äro ju mina gäster, oeh jag trotsar sjelfva sultanen att kunna framvisa en rikare omvexling af skönhet. Och hvad som är ändå bättre, jag har intet bekymmer vid att underhålla dem. Mina stater äro ett fullkomligt Sans Souci, der hvar och en gör hvad han behagar och ingen besvärar egaren. Hela Paris är min teater och skänker mig ett ständigt skådespel. Vid hvarje gata har jag ett bord serveradt för min räkning och tusentals uppassare färdiga att lyda min första vink. Då mina tjenare hafva serverat mig, betalar jag och afskedar dem, och dermed qvitt; jag behöfver icke frukta att de skola lura eller bestjäla mig när jag vänder ryggen till. I sjelfva verkety, tillade den gamle herren med ett obeskrifligt godmodigt leende, då jag besinnar huru mången fara jag riskerat och det sätt hvarpå jag undgått dem, då jag påminner mig allt hvad jag lidit och betänker allt hvad jag för närvarande har att glädja mig åt, kan jag icke annat än anse mig vara en af lyckan särdeles gynnad man. Sådan var denne praktiske filosofs historia, och den är en målning af mången genom revolutionen ruinerad fransmans. Fransmännen tyckas hafva större lätthet än de flesta andra menniskor vid att finna sig uti lifvets motgångar och att suga honung äfven ur det bittraste. I första ögonblicket är olyckan i stånd att förkrossa dem, men när det väl är förbi, bringar dem deras af naturen glädtiga känslor åter till jemnvigt. Detta. må anses härleda sig från ett visst lättsinne i karakteren, men det tjenar dock till att försona oss med olyckan; och är det än icke sann filosofi, blifva dess verkningar likväl desamma. Allt sedan jag hörde min lilla: fransmans lefnadshistoria har jag gömt den i mitt hjerta; och jag tackar min lyckliga stjerna att jag slutligen funnit hvad jag ansåg omöjligt att finna — en förnöjsam man. P.S. Man kan aldrig räkna på mensklig lycka. Sedan jag skref ofvanstående har re