Aftonbladet – 21 september 1855, sida 3

gamla her tycktes verkligen icke hafva någotemot engelsmännen som han försäkrade vara braves gens; och han blandade sig så mycket i deras sällskap att han efter tjugu års förlopp kunde tala deras språk tillräckligt väl för att göra sig förstådd. Napoleons fall var en ny epok i hans lif. Han hade skattat sig lycklig att kunna fly från Frankrike utan en skilling på fickan, och nu ansåg han sig lika lycklig att i samma belägenhet få återvända dit. Det är visst sannt att han fann sitt parisiska hotell under tidens vexlingar ha gått genom så många händer, att det nu mera var omöjligt för honom att återfå det; men han bemöttes välvilligt af styrelsen och fick en pension på några hundra francs, på hvilker han, med mycken sparsamhet, kunde lefva oberoende, och efter hvad jag kunde tycka, äfven lycklig. (Forts.)