Aftonbladet – 21 september 1855, sida 3

mot de eleganta salongerna i Paris. Allting föreföll dystert och nedslående. Fattigdomen stirrade honom i ansigtet, han vände på de (å mynt som ännu återstodo konom, visste icke hvad han skulle taga sig till, och — — gick på teatern! Han tog plats på en loge, lyssnade uppmärksamt på en tragedi, hvaraf hin ej förstod ett ord, och hvilken tycktes vsra gammansatt af strid, mord och scenförändringar samt började känna sitt mod sjunka. Huru stor blef då ej hans öfverraskning när han kastade ögonen på orskestern och der igenkände en gammal vän och granne, i fullt arbete med att framlocka slitande toner ur en väldig violoncell. Så svart aftonens representation var slutad, klappade han sinvän axeln; de kysste hvarandra på hvardera kinden och den musiksaliske herrm förde honom hem till sig och delade sin boning med bonöm. Han hade lärt musik blott och bart som en talang, men hans vän rådde honom mu att begågna den såsom födkrok. Han förskaffade sig en viol, anmälde sig i orkestern; blef antagen och ansåg sig åter för en af de lyckligaste menniskor på jorden. Sålunda lefde han här i många år under den förfärliga Napoleons regering. Han träffade flere emigranter, hvilka liksom han sjelf lefde på sina talanger. De slogo sig tillssmmans, talade om Frankrike och gamla tider, och försökte bibehålla någonting liknande Pariserlif midt uti London. De åto middag på en usel fransk restauretion der de serverades med en karikaktyr a! fransk kokkonst. De promeneradei S:t James park, och försökte inbila sig vara i Tuilerierna; med ett ord, de försökte på ett elier annet sätt finna sig i allt och lyckades utom hvad den engelska söndagen beträffade. Den