STOCKHOLM, den 21 Sept. Verldsexpositionen. Korrespondens till Aftonbladet. Fjerde brefvet. Paris i September 1855. Levanten. Under de sednare årtiondena, sedan fredssällskaperna börjat utbreda sina idder, har man uti åtskilliga företeelser velat se förebud till den eviga fredens annalkande. Expositionen i London t. ex. gaf sålunda en icke ringa näring åt de vackra förhoppningar som Elibu Burritt och hans vänners inspirerade föredrag hade framkallat. De förhållanden, som sedermera inträdt, ha gifvit idderna en annan riktning. Krigets åskor, som rulla öfver Europa, ha qväft eller åtminstone öfverröstat fredsvännernas afväpningsförslag och återbragt till heders den gamla satsen: : Och hvila om du får, men hvila vid ditt svärd. Jag påminner här om dessa omständigheter, icke för att träda i opposition mot den riktning opinionen sålunda tagit och ej heller för att draga ett strå med vid det bedröfligt nog temligen allmänsa bemödandet att smäda och förlöjliga dem, som af liflig öfvertygelse förfäkta en skör tanke; — jag gör det för att, med hänvisande på de levantiska folkens expositiomsafdelning, erinra huruledes förhållandena kunna omgestalta sig och huru anledningarne till krig dock kunna förändras. De folk, som tillkämpat sig herraväldet uti det vestra Asien och det norra Afrika samt från tvenne sidor satt foten äfven på europeisk jord, de voro för några århundraden tillbaka kristenhetens och civilisationens mest fruktade fiender. Den gemensamma faran förenade då liksom nu Englands och Frankrikes famor, och hela Europa drog i härnad att värna om religion och politisk sjelfständighet. Och au! Frankrike och England ånyo förenade efter seklers strider, men förenade för att skydda dessa samma folk, som de förut gemensamt bekämpade. Och här, uti expositiontpalatset i Champs Elysees, en hel afdelning af expositionsartiklar öfver hvilka halfmånen sväfvar, att antyda dess orientaliska ursprung. De mubamedanska folkens expositionsafdelning synes mig sålunda hafva sin största märkvärdighet just uti sin närvaro vid den allmänna utställningen. Den framstår der såsom en erinran, ett vittnesbörd om det när. mande som på den sednare tiden börjat försiggå mellan nationer, hvilka tillförene ansågo deras olika trosbekännelser bjuda dem att nalkas hvarandra endast med vapen i band. Hvilket omätligt steg framåt till befordrande af fördtagsamhet, försonlighet, förbrödning är ej taget genom den lifligare beröring, som för närvarande eger rum mellan det vestra Europa och Levanten! Eljest visar oss första blicken på de uti den ifrågavarande afdelningen utställda artiklarne, att Levantens folk, som för några sekler tillbaka utvecklade en sådan kraft, en sådan fullhet af lif och styrka samt stodo i jemnbredd med, ja kanske framom sina kristna samtida uti konster, slöjder, åkerbruk, — att dessa folk, säger jag, långt ifrån att sedermera ha gått steg om steg framåt i bredd med det vestra Europas folk, tvärtom fallit tillbaka uti en apati, en dvala, som varit hardt när att sänka dem ännu djupare än vi sett fallet vara med Indiens och Kinas bes byggare. Flera samverkande förhållanden ba bidragit att bringa dessa folk uti en sådan belägenhet. Sedan det af fanatisk hänförelse födda hjeltemod, som under ett par århumdraden utbredde halfmånens välde till vidt skilda länder, slutligen brutit sig mot det förenade