Aftonbladet – 20 september 1855, sida 2

pen. Grevssmöhlen hade förut genom sitt skriftställeri, sin begoldade demsgogi och klubbism samt sina kända. böröringar med bercliga polisen allt ifrån 1809 ås riksdag, förskaffat sig många äfven betydande fiender och väckt alla bättre tänkandes owvlja och afsky. Em miäsgd skriftställare uppträdde derföre nu emst honom, dels sf egen drift, dels framskickade för att hämnas på bulldoggen och hjelpa till att sedgöra honom, men bsklagligen nästam alla med ett skrifsätt, föga bättre än hans eget. Rättegångar följde på alla dssea anfall, och röttegångsskrifteras pro et coatra, som trycktes, voro lika många nya emideskrifter. En ordentlig smutsflod uppstod inom pressen, och genom Carl Johans olyckliga och föga granulaga val af en sådan skriftställare 2om Grevesmöhlen hade Han på datta sätt i vårt land gifvit upphöt ät en skandalpress i ordets egentligaste bemärkelse. Huru striden slutades är bekant. Trots sin höga protektion och de mäktiga gynnare, hvilkas ärenden han alltid i hemlighet gått, måste Grevesmöhlen uppoffras, och det var härvid som H. Järta besynnerligen var verksam, ehuru ham också å sin sida just ej var så noga om iakttagande af behöriga former. Grevesmöhlen giek i landsflykt, dömd tillika ifrån äran, och lefde sine öfriga år i Kongsvinger på en pension af Carl Johan. Boije åter dömdes till fästning och måste uppehålla sig på Waxholm ett halft år eller mera, hvarifrån han återkominen, efter excellensen Ruuths död och Gustavianska partiets upplösning såsom sådant, inom få år upptogs i en synnerlig nåd hos Carl Johån, blef regeringens talare på rid darhuset och försedd med plats och inkomst att lefva utaf några år såsom ledamot af den tillförordnade extra komiten för nya lagverket. Det uppå excellensen Ruuths motion för ordnade särskilta utskottet tyckes väl icke vidare höra till föremålet för denna uppsats om Carl Johans ställning till och behandlihg af pressen, än att detsarama, af ortaker som nämnts, gaf egentliga och förnämsta anledningen till striden emellan Grevesmöhlen och Boije, till bulldoggens landsflykt och första apparitionen af ex verklig skandalpress i Sverge, hvilken, såsom man nu sett, räknar på begge sidor höga anor. Men detta utskott intager i flera andra hänseenden ändå långt vigtigare, både politiska och ekonomiska, och jemväl med hänsigt till pressen, ett så utx märkt rum i fäderneslandets historia, att imgen utam någon kännedom derom är i stånd att orientera sig och få rätta härftråden till förklaring af sednare tiders tilldragelser både vid riksdagarne och i förvaltningen, utom det att det också enskildt för Carl Johans biografi och en sann teckning af hans individualitet är icke mindre märkligt, ty det särskilta utskottet föranledde dels genast dels inom några månader efter riksdagen händelser, som sätta hela häftigheten och ombytligheten af hans temperament och svagheten och obeslutsamhetön i hans karakter, eller kanske rättare hans snart sagdt fullkomliga brist på karakter, uti den klaraste dager. Utaf dessa orsaker och isynnerbet som en medelbar följd derutsf äfven var att Carl Johar råkade uti en alldeles ny position, i hvilke han ansåg mödigt att för. skaffa sig sn ny kamarillapress och att sätta andra personer i sföllet för bulldöggery så blir det nödigt stt nästa gång lemna några ytterligare detaljer om det särskilta utskottet, hvilka vi hoppas ej skola vara utan intresse). v) Till upplysning för dem som ieke följt riksdagarnes historia, i hvilkat predikatdent ty värr våra flssto riksdagsmän torde vara, bör nämnas att 1815 likasom 1817 års riksmöte var urtima. Cåfl Johan oeh hans omgifning älskade visst icke att ofta möta nationens ombud, utan tänkte ungefär om riksdagarne som deras ryska själafränder, t. ex. rikskanslara Romarsow, som yttrade, då han fiek höra talar om ritsdsgskallslisen 1812, att de voro rune ca!amite publiques. Men riksdagarae 1815 och 1817 kunde ej undvikas. Da allmänna orsakerna som 1815 gjorde riksdagen nödvändig voro tillsägabringandet af riksakten med Norge och anskaffandet af poblikt byggnadsansiag å!: Göta kanal, hvars direktion tillgripit diskontmedlen och befann sig i yttersta förlägenhet; den måhända lika mäktigt verkande enskilda bavekelsegrunden för Carl Sfohan var ati få frigan om Guadeloupes-millionerna hastig: och lustigt afgjorl enligt hans önskan. Till 1817 ärs urtima riksmöte voro åter orsakerna fiJialdiskonternas baakrutt och angelägenheten att rädda Platen och Göta kanaldirsktion, som, oaktadt 1815 års anslag och bjelp, på nytt hade tillgripit ända till 800,000 rdr från diskontfonden för byggnadskassan.