Aftonbladet – 20 september 1855, sida 1

jag med denwa tom sf förmanande öfvertalning jag så mycket älskade hos Glencoe — låt mig uppmana er att studera detta bsundransvärda poem; ni skall deruti finna en källa till ietellektuel!a njutningar, långt högre oeh bättre än i de sånger ni nyss beundrade.s Julia såg på boken och sedan på mig med en sällsamt tviflande min. Miltonsförlorade Paradis? sade hon; jag kan större delen deraf utantill. Jag bade ej väntat mig att fixna min elev redan tå längt kommen; men jag erinfade mig att dat Förlorade Paradiset tillika blifvit ett slags ekolbok, hvars berrligsste sånger bruka tilldelas de unga lärjungarne såsom lexor. aJag märkeor,, sade jag för mig sjelf, stt jag oj får behandla hemme helt och hållet såsom oinvigd; hemnss ouppmärksamhbet i går kan ej hafva härledt gig från total okunnighet, utan kanske snarare af brist på poetisk känsla. Jag vill pröfva henne ännu en gång. Jag föresatte mig nu, att blända henne med min egen lärdom, och kastade mig in i em föreläsning, som skulle gjort heder åt hvilket lärdomsinstitut som helst. Jag begaf mig ut i den fria rymden likt dem kringsväfvande svalan, och Pope, Spencer, Chaucer och de amle dramstiske författarne vidrördes alla i ygten. Men jag inskränkte mig ieke endast till våra engelska poeter, utan kastade äfven en granskande blick öfver på franska och italienska skolorna; jag passerade Ariosto i full fart, men stannade vid Tassos Befriade Jerusalem. Jag uppehöll mig isymnerhet vid Clorindas kerakter. — Detta är en karaktersskildrisg, sade jag, ;som ni skall fiana vara väl värd om gvianas uppmärksamma studium. Den visar till hvilken utomordentlig grad af heroism äfven ert kön kam höja sig; huru ärofutlt de kunna deltaga till ech med i männemas hjeltebryagder.