Aftonbladet – 20 september 1855, sida 1

en skymt af föregående dagens bryderi. Jag kände mig upphöjd öfver allt sådant, genom medvetandet Sd min ogen öfverlägseshet, och skulle nästan rönt en känsla af medlidande med den lilla älskvärda varelsens okunnigbet, om jag ej tillika känt med mig vissheten om att det var jag som skulle komma att skingra den. Men, tänkte jag, det är tid att börja lektionerna. . Julia var sysselsatt med att ordna musikalierna på piamot. Jag såg igenom några singer: de voro Moores irländska melodier. e här äro små wackra bitars, sade jag med en lätt axelryckning och bläddrade hastigt igenom det tunra häftet. . sAck, de äro framför alla andra Mina älsklingar I sade Julia, de äro så rörandels Då älskar ni dem för possisns skulla, sade jag med ett uppmuntrande leende. O, ja! jag fiwner dem gudomligt väl skrifaa.s Nu var tiden inwe. Pogsiem, ade jag, eutsgarnde dan ment pedantiska lärareton ock attityd, possien är ett af de amgenämaste studier, hvarmed man kan sysselsätta ett us t sinne. Det gör oss känsliga för mMensklighe-: tens mildaste böjelser och alstrar em ren uppfattning af allt dygdigt och upphöjdt hos själen, allt skönt och behagligt i formen. Det — Jag ämnade fortfara i samma anda och med ett språk som skulle hedrat en professor i vältaligheten, då jag säg huru ett svagt leznde lekte kring miss Sommervilles läppar, samt huru bon började bläddra i en notbok. Jag erinrace mig hennes ouppmärksamhet under mitt långa tal den föregående morgone 0. sDet finnes ingen möjlighetn, tänkte jag, att binda hennes flygtiga tankar endast med abstrakt teori; jag vill försöka att gå mera praktiskt tillväga. Af em händelse låg just ea volym af Miltoms Förlorade Paradis märmast till hands. Låt mig uppmana er, min unga väm, sade