plötslig tanke genomilade min själ. Jag sänkte min blick och såg den gudomligaste lilla fot i verldea. O, lyeksaliga öfvertygelse! Striden mellan mina båda passioner var slutad. Rösten och fotspåren stodo ej mera i strid med hvarandra. Julia Sommerville var källans sköna nymf. Fvarom samtalet handlade under frukosten minnes jag ej och var knappast då medveten derom, ty mina tankar voro i den ytterligaste förvirring? Jag önskade betrakta miss Sommerville; men tordes icke. En gång vågade jag dock.en blicks Hon riktade på: samma gång i skydd af de rika lockarne sin blick mot mig. Våra ögon tycktes förfärade af detta möte och sänktes ögonbliekligen; hennes af den hennes kön medfödda blygsamheten, mina afcen förvirring orsakad af mina förut fattade planer. Denna blick trängde dook som en solstråle till mitt Kjerta. HjEn välvillig spegel förbarmade sig öfver mitt bryderisoch visade mig miss Somervilles bild. Det är sannt, den visade blott hennes nacke, men hon hade samma förtjenst som de antika statyerna, att från hvilken sida man såg. henne var hon dock alltid vacker, och likväl. var. hon i allt mycket olik det ideal jag uppgjort. Hon var ej den stilla, vegruns dande mö jag tänkt mig såsom källans nymf; ieke heller den smärta, ljufva, smäktande, blåögdaj! imporierände varelse jag föreställt mig sjungande vid harpan.. Der fanns ej en skymt af något imponerande hos henne. Det! var .tvärtoms; någonting barnsligt i hennes utseende, och hon var mera liten än lång; men i dess ställe fanns der den knoppande ungdomens blyga behag — den halfutspruckna rosens ljufhet, innan ännu något af dess skönhet fläckats eller något af dess vällukt bortdoftat; der funnog leenden oeh skälmska gropar i kinderna oeh hela den ljufva för