Aftonbladet – 17 september 1855, sida 3

TLA RV FUNGERA på VIL: 0 BLANDADE ÄMNEN. En episod ur Atterboms lefnad. 7 Hvem har icke någon gång i sin lefnad erfarit, att det gifves vissa ögonblick, vissa tilldragelser i lifvet, som mera än alla andra äro invigde ät minnet, och hvilka — stundom sorgliga, stundom glada — qvarlemna i själen ett djupt intryck, som icke ens den sednaste ålderdom förmår utplåna. Bland dessa är afskedet från trogna vänner och kamrater, helst i de unga åren, jemte skilsmessan frän hemmet och fosterlandet, med tanken fästad på möjligheten att aldrig mera återse det, någonting som hos en hvar, men isynnerhet hos den känslofulle, har på en gång en viss sorglig och högtidlig betydelse, särdeles om det sker vid ett offentligt och högtidligt tillfälle. Med anledning af några yttranden som, vid den nyss meddelade underrättelsen om professor Atterboms död, inflöto i n:o 64 af Helsingfors Tidningar, och som antydde att han äfven här i Finland ägde flere vänner — om också ej personligen med honom bekanta, dock vänner till hans sång och hans lyra — tror jag mig bereda dessa ett nöje, med att skildra ett af hans på en gång. kanske sorgligaste och ljufvaste ögonblick, hvartill jag händelsevis var ett vittne. Ett halft sekel är väl sedan den tiden snart förgänget, och mänga af den tidens kämpar slumra redan i det tysta; dock torde ännu i Sverge lefva nägra, hvilka, liksom jag, härvid voro närvarande, och som troligen, lika lifligt som jag, kunna erinra sig detta tillfälle. Dock bör jag kanske först meddela nägra strödda reflexioner angående Atterbom, och anledningen till min första bekantskap med honom, sådane jag den tiden, ifrån min ståndpunkt, kunde uppfatta dem. När jag, om sommaren 1816, första gången kom till Upsala, var min första cmsorg att, sedan jag väl. fått mig qvarter, på ort och ställe närmare underrätta mig om en person, hvilken jag redan säsom student i Åbo, genom Phosphoros och postiska kalendern, på sätt och vis kände, såsom den förste bland de unge män, hvilka, lifvade af ett säväl vetenskapligt som fosterländskt intresse, med ett okufligt mod och med dessa unga och friska krafter bekämpade ej blott flere af den tidens mäktige heroer inom den svenska litteraturen, utan härvid äfven gaf densamma en annan riktning. Derföre då jag en söndagseftermiddag — utan att i staden ga en en enda bekantskap — ensam och för mig sjelf promeoerade i Botaniska trädgården, der för tillfället spatserade skilda grupper af olika sällsaper, tog jag mig den friheten att vända mig till en ung herreman — hvilken jag, till följd af klä , förmodade vara en student — med förfrågan om ban visste hvarest magister Atterbom bodde? sÅtterbom ! Ja — magister Atterbom.s .Honom känner jag icke.s — Nä, men han mäste väl då rara känd till namaet ätminstone. Nej, min berre, jag kan icke erinra mig något sädant.s Der stod jag nu — ej så litet förvånad. Jag är no i sjelfva Upsala, tänte jag, och man känner här icke engång den som bi en ny epok inom svenska litteraturen, som med dofterna af sina poetiska blomster uppfriskat hela naturen. Efter någon stund vände jag mig till en annan, hvilken jag kunde taga för afgjordt vara en civis academicus. Samma frågor och samma svar. Detta räckte min otålighet; och om jag första gången förvånades, så förargades jag den andra, att finna denna okunnighet inom sjelfva vetenskapernas Palladium. Nu vände jag mig, mera djerft, till en tredje person: Förlåt mig, är berren studerande ?Jahalr Nå då kan väl herren upplysa mig hvarest ma gister Atterbom bor? Är : Jag har icke äran känna honom.r Nå än magister Palmblad då ?P: Icke heller.s Du eviga lasse, tänkte jag; så är det då sannt hvad det gamla ordspråket säger, att ingen är profet i sitt fäderneslands. På ytterligare tillfrågan, medgaf likväl den sistnämde det han väl hört talas om Phosphoros oeh Poetiska Kalendern; men att han hvarken sett eller läst dem. Jag fann äfven sedermera, att det verkligen var fallet att Atterbom var känd af ganska få i sin närmaste omgifning, under det hans namn, på ryktets vingar, fördes vidt omkring. Ja, han var icke ens vid universitetet känd af alla inom det landskap eller ataf den nation dit han egentligen hörde (ban var östgöte), utan var det endast inom en ganska trång och inskränkt krets af några vänner och litteratörer (bestående af ett par tiotal studenter och filosofiemagistrar) som han skördade och uppbar den hyllning han så väl förtjente. Också var han sjelf härtill, till stor del, orsaken. Hans lynne och karakter voro icke stämda för glädjen och öppna för större samqväm; han snarare nästan undfydde dem. Till sin natur ytterst grannlaga, mycket ömtålig och finkänslig, hade den polemiska fejd och split hvari han ioavecklat sig — och som förskaffat honom flere fiender och antagonister än vänner sRfamor. nedstämt, eburn derföre icke nedtryckt hi umör. Det var derföre endast inom vänskapens liga cirklar man: någon gång kunde få se honom litet gladlynt, åtminstone smått mysa på munnen. Ty till något större utbrott af glädje, såsom t. ex. yttradt i skratt, kom han sig aldrig. Ett visst vemod och melankoliskt skimmer hvilade öfver hela hans väsende, lika mildt som den ackord hvilken betonar hans poetiska utgjutelser. Hela den stora massan af den akademiska ungdemen följde icke med sin tids, som ået heter. De festa skötte endast om sin bok, besökte flitigt kollegierna och studerade oförtrutet på sina examina, utan att bry sig hvarken om politik eller polemik, mycket mindre om lärd kritik och tidningsskrik. Andra åter, mera lustiga bröder, sammanträffade om aftnarae på Fidlonds eller Hjertmans källare, der de togo sig en sexa med en bit metvurst och en butelj öl deruppå;