Aftonbladet – 15 september 1855, sida 3

primas. — ett så tydligt försök att med pannåns rynkoröfverskyla munnens skalkaktiga ryckningar — att jag tusen gånger hellre sett ett han skratiat rent ut. Under en eller två dagar efter domxa för? ödmjukande böndelse höll-jag mig såmycket gom möjligt ur vägen för familjen och ströftade ensam omkring bland skogar och berg: Jag var i ett bedröfligt tillstånd; alla mina känslor hade fallit och. voro. likasom ostämda sigs emellan; foglarne sjöngo från bvarjö lund, men jeg fann ej nöje i att lyssna till deras melodier, och ängens blommor doftade osedda omkring mig. Ew obssvarad kärlek är clycksbringarde nog; men man kan åtminstone fly tillpoesiön och söka sin tröst deruvsi, begagnande sin egen smärta till ämne för bjertrörandesutgjutelser. Men att se hela sin ömma, låga medi föremål och allt tillintetgöras — sägas bestå endast i dåraktiga drömmar, eller, ännu värre, vändas till skämt — hvad t-öst kan man i sådant fall söka? Jag undvek den olycksaliga lilla skogsg vvömman , hvarest jag upptäckt fotspåren: Mitt favorittillhåll var Bu stranden af Hudson, hvarest jag satt på klipporna, betrakiamde den af en förbiilande flägt krusade vattenytany eller vågorna som sqvalpade emot stranden; eiler ock molsens granna skiftaingar och vexingar af skuggor och dagrar öfver den ät Jägsna bergsträckan. Så småningom gmög sig ett återvändande Jugn öfver mina upprörda: känslor;. då och då höjdes: mitt bröst af en. lätt och smärtfri suck, som tydde på att hjer-. tat återgåttotill sitt sisturliga tillstånd. Medan jag satt sålunda drömmande fästes min blick omedelbart på ett föremål som Örefs hastigt framåt af floden, Det visade sigovararven liten slup; vackert byggå och målad i glada färger. at var en ovanlig syn isvårstrakt, som eljest var temligen enslig och der. nan knappast någonsin gett ;skymten ef någon lustjakt. Då den närmade sig märkte jag attingen fatns ombörd; den hade tydligem drifvit ut från sin ankarplats. Det kom ingen enda flägt och den lilla båten gungade