men ham hade ändå en glassko att slösa sin) ömhet på, medan jag arme var kär i blott ett flygtigt spår i sanden. Inbillningen är ömsevis bedragen och bgdragare; ja, ännu mer, det är den mest genomdrifaa af alla bedragare, ty den narrar sig sjelf och blir ett offer för sina egna bedrägerier. Den frammaner pett luftigt intet, gifver det hem och namn, och böjer sig sedan under dess makt, som om det vore den påtagligaste verklighet. Sådant var nu förhållandet med mig. Den beskedlige Numa kunde ej mera obetingadt trott på att rymfen Egeria kringsväfvade sin heliga källa och samtalade med hans själ, än jag på de inbillade meddelanden jag menade mig hafva med den, af min egen hjerna fostrade luftiga andevarelsen. Jag uppsatte en tarflig hvilosoffa vid foten af det träd, der jag upptäckt spåren i sanden. Jag flätede ett slags berså deröfver och tillbringade der mina morgnar, Jläsande poesier och romaner. Jag skarin hjertan och pilar i trädets bark och behängde det med kransar. . Mitt hjerta var öfverfullt och längtade efter någon trogen vän, i hvars bröst det kunde nedlägga sin hemlighet. Hvad är en älskare, utan en förtrogen? Mina tankar föllo genast på min syster Sophy, min tidiga lekkamrat, mitt hjertas syster. Hon var dessutom så förståndig, hade så mycket känsla för det riktiga och sanna, lyssnade alltid till mina ord, som till orakelspråk, och beundrade mina poetiska försök som hade de varit sjelfva musernas inspirationer. För en gådan förnuftig och älskande liten varelse kunde jag ju ej hafva några hemligheter? Följaktligen tog jag henne en dag med mig till mitt älsklingeställe. Hon såg sig med glad förvåning om på den landtliga hvilosoffan, löfsalen och trädet, i hvars bark stodo inristade så många emblemer eeh de ömmaste