Aftonbladet – 14 september 1855, sida 2

föraktligt medlidande på mina systrar, som ej kunde begripa metafysikens skönheter. Det är väl sannt att jag, då jag försökte studera på egen hand, lätt råkade in i dimhöljda labyrinter, hvarur jag ej ensam skulle kunnat reda mig; men när Glencoe kom mig till hjelp, blef mig snart allt klart som dagen. Mitt öra insöp med förtjusning skönheten af hans språk, och min inbillning bländades af glansen i hans målande förklaringar. Jag närmade mig nu mina myndiga år, och ehuru min uppfostran varit fasligt oregelbunden — följande mitt lynnes tusende nycker, hvilka. jag misstagit för snillets impulser — betraktades jag dock med beundran och förtjusning af min mor och mina systrar, som ansågo mig nästan lika fullkomlig, som jag sjelf gjorde. Detta smickrande omdöme styrktes af ett slags deklamatorisk vana jag tagit mig, som gjorde mig till ett orakel och en vältalare i hemmet. Den tid var likväl nu hära för handen som skulle sätta min filosofi på JF i hade genomlefvat en lång vinter, och våren log slutligen med ovanlig blidhet emot 088. Den milda, lugna atmosferen; det omgifvande landets skönhet; foglarnes glada oner, blommornas och de nyutspruckna trälens balsamiska doft — allt förenade sig att ippfylla mitt bröst med oförklarliga känslor och namnlösa önskningar. Under inflytande ff denna berusande ärstid, försänktes jag i tt tillstånd af fullkomlig dvala så till kropp som själ. Filosofien hade förlorat sitt behag för mig. Aetafysik — pahl! Jag försökte studera — og ned volym efter volym, lät ögat tanklöst rra fram öfver några sidor och kastade sedan ort dem, med fullkomlig afsmak. Jag dref omkring i huset, med. händerna instuckna. i iekerna och ett utseende af ohejdad tank