Aftonbladet – 14 september 1855, sida 2

två äldre systrar, som återkommit från helpensionen i staden, blefvo likaledes lemnade åt hans vård för att undervisas i historia och belles-lettres. Vi fäste oss alla snart vid Gleneoe, ehuru vi till en början hade fattat litet motvilja för honom. Hans magra, bleka ansigte, hans breda uttal, hans ouppmärksamhet för alla sällskapslifvets fordringar och hans tafatta och blyga bållning voro vid första påseendet mycket emot honom; men vi upptäekte snart att det under denna föga lofvande yta gömde sig den vänligaste belefvenhet, de varmaste sympatier, den mest entusiastiska välvilja. Han hade ett klart och skarpt förstånd. Hans studier hade varit af mycken mångfald, men mera vidt omfattande än djupa; hans minre hade i godt förråd alla möjliga ämnen, fakta, teorier och citationer, och var fullproppadt med de ypperligaste råämnen för tanken. Stundom, i ögonblick då han blef särdeles upplifvad, smälte dessa, så illsägandes, och strömmade fram såsom en uppeldad inbillnings varma lava. I dylika ögonblick var hela mannen såsom på ett unlerbart sätt förvandlad. Hans magra gestalt intog värdighet och behag; hans långa bleka insigte glödde af en hektisk rodnad; ögonen trålade af helig rörelse, och röstens mjuka rarmoniska tonfall tjuste örat och talade varmt ill hbjertat, Men hvad som mest fäste oss vid honom rar den vänlighet och sympati med hvilken an ingick i alla våra intressen och önskninar. I stället att tämja och hejda vår unga nbillning med sunda förnuftets tygel, var an blott allt för böjd att smittas af samma der och låta sig hänföras med oss. Han unde ej emotstå eggelsen af något känslans iler inbillningens uppflammande och var öjd att sjelf låna en högre färg åt våra umglomliga illusiomers bjerta målningar.