Aftonbladet – 13 september 1855, sida 1

nomi, såsom man vanligen ser fransmännen upptsgna i karrikatyr, med blänka, ekorrelika ögon ech guldringar i öronen. Hans drägt var hvad ran kallar trasgrann och hängde löst kring kroppen, och man såg tydligt att han blott hade föga mynt på fickan. Likväl, ehuru en af de fattigaste, försäkrade man migatt han var en bland de muntraste och mest populära i hela byn. Fader Martin, som han gemenligen kallades, var byns factotum — jägare, skolmästare och. öfveruppsyningsman. Han kunde sjunga, dansa, och framför allt spela fiol — en ovärderlig talang i kreolbyarne, hvarest invånarne hade en ärftlig kärlek för baler och fåter;s-de srbeta väl ej mycket, men så dana de så mycket meray och fiolen är deras bjertas högsta fröjd. Hvad som gjort att fader Martin kommit att resa tillsammans med ie grand seigneur kunde jag ej utgrunda; han såg upp till bonom med stor vördnad och var oförtruten i att bevisa honomen mängd småaktiga artigheter, af hvilket jag slöt att han hemma lefde af de smulor som föllo från den rike mannens bord. Han var gladast då ban ej befann rig i dennes närhet, och muntrade sig med sång och skämt så snart ban befann sig för-ut bland däckspassagerarne; men i det hela var fader Martin alldeles icke i sitt element ombord på ett ångfartyg. Han var en helt annan menniska hemma i sin by, sade man mig, Likt -den mäktige resksmraten hade äfven han en hund till sällskap och ledsagare; men helt och hållet limpad efter husbondens ställning i lifvet, var. denna. en af de höfligaste och meat. oförargliga små bundar i verlden. Mycket olik den förnäma doggen, tycktes han alldeles icke anse sig hafva rättighet att vistas i ett sådant ords ns paradis som en ång