Aftonbladet – 13 september 1855, sida 1

ganska mycket; ty undantagandes indianerca äro negrerna utan fråga de mest belefvade persöner man i dessa trakter råkar, Sannt är, att de skilja sig från indianersa genom att kanske vära litet öfverflödiga På sina artigheter och komplimenter. Pan var också en af de gladaste, och äfven häruti stå negrerna, hura mycket vi än må beklaga derag belägenhet, långt framom sina herrar. De hvita ära merändols allt fö: fria och alt för gynnade af lyckan för att vara glada. Omsoren att vidmakthålla sina rättigheter och sin frihet, att föröka sina rikea0mar och att välja president Upptager alla deras tankar och utsuger den lifgifvande glädjen urderas själ. Om ni hör ett bredt, bjertligt små-gå-hurdet-vill-skratt, så var säker att det är en neers. Utom denna afrikanska domestik hade byns seigneur äfven en annan eJ Mindre värderad och privilegierad tjenare. Det var en stor hund af doggrace, med djupt hängande gap och en min af truropen värdighet. Han gick omkring i salongen, med hela utseendet af en hund som finner sig fullkomligt hemmastadd och har betalt sin biljett. Vid middagsbordet tog han plats bredvid gin herre, gifvande honom då och då en blick från ögonvrån, hvilken blick uttryckte hans fullkomliga förlitande på att icke blifva bort: glömd. Han blef det ej heller; då och då kastades en stör bit åt bhonom,.sågom ett balfätet. fågellår eller något dylikt, hvilket han: tög emot fncd en emackning, ej olik tmällen af en stålfjeder; en enda sväljning, och allt var nerg; och en ny blick från ögonvrån underrättade genast haDå herre att han var redo att ångo börja. 5: Den andra byinvånaren, som reste i sällskap med seigneuren, var af helt annat skrot och korn -— smal oeh tunn, med ödelfysio