Då jag med ångbåt gick utför en af vårt stora vestliga foder, råkade jag på tvenne hedersmän från en af dessa byar; de hade varit på en lång resa, den längsta de någon. sin företagit, ty de vågade sig sällan långt från hemmet. Den ene var storherren i byn, le grand seigneur de village; icke för det han innehade n bestämda företrädesrättighetei eller utöfvade någon laglig makt, ty allt sådant hade blifvit afskaffadt då provinsen öfverlemnades af Frankrike till Förenta Staterna. Hans välde över sina grannar låg blott och bart i vana och öfverenskommelse samti vördnad för hans fami!j. Dessutom vär han värd sina fulla femtiotusen dollars, ett belöpp, i byinvånarnes föreställning, liktydigt med kung Salomos skatter. Den rike gamle herren bibehöll ä nu de äkta galliska anletsdragen och hållningen, ehura fyra eller fem generationer förgått efter företa utflyttningen. Han påminde mig om de gamla potentater jag stundom påträffat i de aflägsnare provinserna af Frankrike. Hen var af stor joppsbyggnad, hade starka drag och pepparkaksfärgad hy, ögon som stodo ut som lasknappar och en framåtsträfvande näsa, hvilken han ofta trakterade med innehållet af en gyllne gnusdosa och putsade med en brokig silkesnäsduk, vid hvilka tillfällen den uppgaf toner liknande trumpstens. Han åtföljdes af en gammal neger, svart som ebenholtz, med små ögon och stor mun, som ständigt log; han var tydligen en stor favorit och hade säkerligen vuxit upp och åldrats jemte sin berre. Han var klädd på kreolskt maner — med hvit jacka och byxor, en styf skjortkrage, som hotade att afskära hans öron, en madrasduk i bjerta färger om hufvudet och stora ringar i öronen. Han var den böfligaste neger jag någonsin unger mina resor i Western påträffat, och det vill säga