Aftonbladet – 12 september 1855, sida 1

STOCKHOLM, den 12 Sept. De i dag ingångna telegrafiska underrättelerna bekräfta den i går meddelade skickelsedigra nyheten om Sebastopols fall, men emna ännu ingen fullständig öfversi.t af det slodiga förloppet. Vi veta endast att staden och alla fästningeverken på södra sidan om nafsviken, eller hvad deraf återstår, fullständigt äro i de allierades händer. Den ryska rapporten sngifver den eröfrade platsen endast såsom en hop af blodiga ruiner, och denna gång kommer den förmodligen sanningen närmare än någonsin. Ett kr g mellan Europas två största sjömakter, i förening med två makter af andra ordningen, mot Europas största landtmakt, sedan ett års tid koncentreradt på belägringen af en enda fästning med en hel arme till garmison, med oafbrutna kommunikationer inåt det egna området, anfallen af fyra stora rikens förenade landtoch sjömakt; en belägring, der fyra hundra tusen man stå emot hvarandra till anfall och försvar, inom det knappa utrymmet af ett par qvadratmil, en belägring der hvarje utfall, hvarje snfallen position förvandlar sig till en slag: med tusentals dödade; — ett sådant ki:z, -ittills oerhördt i de stora kämpande väldenas årsböcker, har under ett års tid hållit verldens uppmärksamhet pinvamt. spänd. Frågan om Sebastopol kan tagas är nu besvarad på det enda sätt den till mensklighetens väl kunde besvaras. Ryssland har af vestern lånat all dennas materiella civilisation, allt dess mekanieka snille, alla dess vetenskapliga upptäckter, och med sällsynt skicklighet och ihärdighet vändt dem till sitt eget försvar, men vesterns folk hade allt detta och ännu mer som Ryssland icke Kunde låna, och denna öfverlägsenhet bestämde atridens utgång. Vi afvakta med lifligt deltagande de närmare efterrättelser om anfallets och försvarets vexlande böljeslag, som först efter ett par veckor kunna i sin omständliga form komma oss tillhanda, och vi vilja ej fördrista oss att efter de torftiga telegrafiska notiserna försöka uppställa några suppositioner om förloppet, Det enda hvarpå vi nu önska att fästa våra läsares uppmärksamhet är den otroligt korta tiden af ett dygn, hvarinom denna verldshändelse låtit sammanpressa sig. I fredags vid middagstiden, efter två dagars fortsatt bombardement, hade ännu intetstormningsförsök blifvit företaget; i lördags vid middagstiden hade förmodligen flere af de sex afslagna stormningarne egt rum, och redan samma afton hade den ryska garnisonen, efter att hafva sprängt fästningsverken i luften, stuckit staden i brand och dels bränt dels försänkt de ännu återstående skeppen af den ryska svartahafsflottan, utrymt sydsidan och öfver hafsviken dragit sig öfver till de nordliga förskansningarne. Den franska öfverbefälhafvaren erkänner sjelf att hans armås förluster, under anfallen på Malakowoch Karabelnajaverken, varit högst betydliga, redan innan han talar om något anfall mot fästningsverken omkring den egentliga staden. Man kan då lätt tänka sig hvad flera upprepade stormningar på hela den ofaniligt utsträckta anfallslinien måste hafva kostat i döda och sårade. Trupperna måste hafva bokstafligen vadat i blod, och tanken bäfvar tillbaka för bilden af ett slagfält, der Almas, Inkermans och Techernajas fasor måste hafva varit förenade, måhända mångdubblade. Hvad skall blifva det nästa draget? Skola de allierade nu försöka genombryta den fruktansvärda Inkermanslinien, slå ryska armån på fältet och sålunda afskära den från kommunikationerna med det befästade lägret och skansarne på nordsidan om hafsviken, eller skola de inskeppa större delen af sin armå för att landsätta den vid Eupatoria och derifrån operera på en gång mot norr och mot