Aftonbladet – 11 september 1855, sida 3

tat sin ätt ren och oförfalskad från de aldra äldsta tider sällan svärmande långt från! föräldrakupan, utan delande, och åter delande l fädernejorden allt som de svärmade. Här voro små bondgårdar med hvar. och en sin lilla ängsoch åkerjott, sin fruktgård af låga och knöliga äppleträd och sin trädgård hvarest rosen, ringblomman och stockrosen frodades i sällskap med kålen, ärterna och pumporna. Hvar och en hade sitt lilla blygsamma hus, öfverflödande af hvithåriga barn och med en gammal hatt fastspikad på muren till herrberge för hussvalan, På gräsplanen sågs alltid en hönsbur, hvarest den moderliga hönan kacklande samlade omkring sig sin kringstrykande familj. Hvar och en hade sin stenlagda brunn med ett mossbevuxet ämbar upphängdt på den långa stången, enligt den antediluvianska vattenbyggnadskonstens reglor, medan inomhus spinrockshjulets eviga surr ständigt hördes. Många voro de historiska fakta som den hederliga. Diedrich i dessa små låga hus sams lade ; och han kunde sitta i timmar bredvid de gamla holländska husmödrarne, med ett barn eller en spinnande katt i sitt knä, och lyssna till de ändlösa spökhistorier de förtäljde, med äckompagnement af det surrände spinrockshjulet. Den förtjuste historikern fortsatte sina upptäcktsfärder långt inåt de vilda kullar hvarest Pocantico framslingrar sin trollska ström mellan Jlabyrinterna af indianernas fordna gömslen — stundom rinnande mörk, nästan svart genom skogbevuxna trakter, under bokars och acaciers gungande grenar; stundom glindranvde mellan de mellanliggande ängarnes friska, grönskande gräskanter och här och der tagande skatt af de små silfverbäckarne, som komma gråtande ned från föräldrakällornas sköte.