Aftonbladet – 11 september 1855, sida 2

Wolferts Ro blef, såsom ett pestbesmittad upprorsnäste, anslaget att, genom det straff som skulle öfvergå det, tjena till skräckoch varningsmedel för alla. Då egaren bifvi tillföngatagen, fanns der ingen annan garnison än hans modiga maka och fruktansvärda syster, Nochie van Wurmer, samt Dinah, en stor och stark negerflicka. En dag lade sig ett skepp för ankar midtför det bila fästet, och en båt full med beväpnade män rodde mot land. Garnisonen fiög till vapnen, det vill säga till eldgafflar, qvastar, skopor, tänger och alla möjliga andra slags busliga försvarsvapen; ty olyckligtvis var tunga artilleriet — jagtgeväret, borta med dess egare. Icke dessmindre gjorde den lilla garnison sit! bästa, och isynnerhet uträttades mycket med detta det mäktigaste af alla qvinnovapen, tungan. Aldrig hördes från ett plundradt hönshus ett värre larmande, men allt var förgäfves, Huset stormades och plundrades, eld påtändes i alla fyra hörnen, och det brinnande huset kastade inom några ögonblick ött bedröfligt sken öfver Tappansjön. Derefter vände sig de belägrande mot den blomstrande Lancy van Tassel, skönheten på Wolferts Ro, och försökte bära :henne ned till båten: Men här var värsta napptaget. Modren, fastern och den starka negerflickan flögo alla till hennes bistånd. Striden fortfor ända ned till sjelfva sjökanten, då en röst från det för ankar liggande skeppet bjöd våldsverkarne att afstå; de släppte sitt byte, hoppade i båtarne, rodde bort, och den unga hjeltinnan undslapp med skrämseln. Hvad den tappre Jacob sjelf beträffade, qvarhölls han som fånge i Newyork under större delen af kriget: nder tiden stod Wolferts Ro som en bedröfliz ruin, med läderlappar och ugglor flaxande kring de nakna murarne och skorstenspiporna. Vidskepliga