Aftonbladet – 11 september 1855, sida 2

nära de heliga stränderna. Under närvarande (ärstid, då dessa trakters osundhet af ålder I varit ett ordspråk, är det endast på gruad af underrättelser, dem man ansett fullt tillförlitliga, som regeringen fattat det .beslut att lottställa 4—500 man utvalda tr rv för roalarians härjningar; men den har förmodligen ansett statens helsa böra gå framför allt annat. I afzeende på det österrikiska Italiens för; håtlanden berättar Times Milanokorrespon dent i bref af den 20 Ang., att frågan om att gifva det Lombardo-venetianska konuni gariket ett slags representation betraktas med I helt andra ögon på ort och ställe än i utlanjdet. Om nemligea man i andra länder blifi vit dårad mad den klingande frasen, att kej sar Frans Joseph härmed ville göra en bör jan att gifva konstitutionella institutioner ät de särskilda delarne af sitt föga sammanhängande rike, så se hans italienska undersåter deremot häruti ingenting annat än en finansoperation, en ny sugpump, beräknad att för det ständigt penningebehöfvande österrikisks kabinettet bereda en lättad utväg att fylla sina omätliga behof. De nyarepresentanternas ställning torde ingalunda blifva afundsvärd. Sätta de sig emot regeringens propositioner, komm: de att stäraplas såsom frondörer; understödja de dem åter, utsätta de sig för sina medborgares billiga missnöje, oberäknadt en ytterligare omständighet, som ligger ännu närmare tillhands, nemligen att det företrädes vis kommer att gälla representanternas egna pungar. Vända vi oss nu omsider bort ifrån alla dessa sorgliga taflor och rikta våra blickar emot halföns nordvestliga del, möter oss der en mera tillfredsställande syn: ett kraftfullt folk, allvarligt sysselsatt med utbildandet a! en friare samhällsutveckling; en ung konung, ärligt och trofast medverkande till samma höga mål. Det piemontesiska folket har af ålder utmärkt sig såsom det tappraste, det härdigaste, det sträfsammaste bland Italiens alla stammar. Dess regenthus har den ovärderliga fördelen att vara inhemskt, med folket sammanvext och derföre och städse, i trots af dess medlemmars felsteg, i åtnjutandr af en ieke svigtande popularitet. Och det är ifrån detta folk, denna stat som vi fullt och fast tro att impulsen till Italiens pånyttfödelse skall komma att utgå. Till de förträffliga naturanlag, dem vi här antydt vara den piemontesiska stammen egna, har nationen under de sednare decennierna lagt en samlad skatt sf hög litterär bildning, mång sidig industriel utveckling. Det är sålunda icke utan grund som vi hysa den öfvertygelse, att uti det statsförbund, som till följd af stamolikhet och skiftande politisk uppfostran efter all sannolikhet kommer att utgöra Italiens blifvande samhällsform, den Sardinska staten skall intaga en framstående plats, och spela rolen af en välgörande, fri hegemoni. Men det gitves slutligen ett inre, eit högre, ett mägtigare vilkor för Italiens pånyttfödelse. en säkrare borgen för dess framtida enhet; och detta vilkor, denna borgen tro vi oss finna i det ädla folkets uppvaknande till ett inre andligt lif från den sekelslånga dödssömn hvaruti kyrkliga traditioner hållit det fånget. De andliga rörelser, som på de sednare åren uppenbarat sig inom Italien, äro de första tecken till ett sådant uppvaknande, och den tid är måhända mindre aflägsen än man förmodar, då det allmänt skall erkännas att en Madiai, en Cucketti icke lefvat och lidit förgäfves, och då deras namn il Italiens häfder skola vida öfverstråla en Mazziniz. Vi ha härmed för ingen del velat säga, att det skulle ligga någon ovilkorlig politisk fördel i utbytet af den romerska kyrkligheten emot den lutherska eller den calvinska. Vi ha blott velat antyda den i sakens eviga natur hvilande och af häfdernas vittnesbörd bestykta sanning, att ett folk, för hvilket en fri och ödmjuk forskning i det evangeliska ordet blifvit ett oaflätligt behof, och som låtit detta ord verka på hjertat och omskapa lifvet, härigenom har funnit nyckeln icke blott till det eviga lifvet, utan ock till det sannt medborgerliga. Till bevis för denna sats behöfva vi blott hänvisa till det förelysande exempel de anglosachsiska folken härutinnan i fordna tider gifvit och ännu i dag gifva. Först då Italiens folk förmått emancipera sig ifrån de af vidskepelse, otro, sinlighet och falsk kyrklighet sammansmidda bojor, hvilka beklagligen påtryckt detsamma en hednisk prägel, då andens frihet inifråa ock derföre säkrast verkat en politisk frihet och brutit det skal hvilket endast sålunda kan förstöras, skall Italiens befrielsetimma vara inne, och en ny sol, klarare än den synliga, bsstråla det land, som då skall skyddas icke blott af alper, utan af män, och omgitvas icke blott af haf, utan af en sann, d. ä. en kristlig civilisations välgerningar. — ——— —— rr — H. M. Konungen, som i går åtföljt D. E. H. Kronprinsen och Kronprinsessan till Drottningholm och der intagit middag, inkom i går aiton kl. 147 till hufvudstaden och upplöste då den af H. M:t, under dess resa till Norge, tillförordnade regering. Ua MM nm åtfölldaa afmaonine Kleatra svnt